Vi hinner med tre besvärliga språkbetraktelser till innan det är helg. Jag får minst ett tips om dagen på krångligheter i svenskan, så jag får nästan sluta upp med att påstå att jag själv skriver mina inlägg. Ni gör ju det åt mig!
Först ut är Linda på GfK som är inte så lite arg på ett fenomen som hon upplever bara breder ut sig: folks ovana att skriva imon i stället för i morgon. Det är fritt fram att spekulera i varför folk väljer att kompromettera sig stavningsmässigt på detta vis: kan det röra sig om en smitta från sms-språket, som ju bygger på att alla ord ska förenklas så mycket som möjligt? Jämför gärna med stavningar som oxå och lr (också, eller). Jag förstår att Linda är arg.
Sedan har vi Georg, som klarsynt påpekar svårigheterna med att benämna dagligvaror rätt: heter det “schampo för fett hår” eller “schampo mot fett hår”? Det måste väl ändå sägas vara en fråga om perspektiv: antingen köper man schampot för sitt feta hårs skull (passiv-aggressivt), eller för att förklara krig mot sitt feta barr (klart uttalat aggressivt).
Till sist har vi en betraktelse jag själv gjorde i morse när jag läste DN (länk kommer när de publicerar den online). Det var i artikeln Superhjältar på film fortsätter ge publiken terapi undertecknad Kristofer Ahlström som jag snubblade över ett engelskt, direktöversatt uttryck som inte har någon motsvarighet alls i svenskan, åtminstone inte i den avsedda betydelsen. Jag fick intrycket av att journalisten underförstått litar på att vi ska känna till uttrycket på engelska och själva lägga ihop två och två (min kursivering):
Först ut är Linda på GfK som är inte så lite arg på ett fenomen som hon upplever bara breder ut sig: folks ovana att skriva imon i stället för i morgon. Det är fritt fram att spekulera i varför folk väljer att kompromettera sig stavningsmässigt på detta vis: kan det röra sig om en smitta från sms-språket, som ju bygger på att alla ord ska förenklas så mycket som möjligt? Jämför gärna med stavningar som oxå och lr (också, eller). Jag förstår att Linda är arg.
Sedan har vi Georg, som klarsynt påpekar svårigheterna med att benämna dagligvaror rätt: heter det “schampo för fett hår” eller “schampo mot fett hår”? Det måste väl ändå sägas vara en fråga om perspektiv: antingen köper man schampot för sitt feta hårs skull (passiv-aggressivt), eller för att förklara krig mot sitt feta barr (klart uttalat aggressivt).
Till sist har vi en betraktelse jag själv gjorde i morse när jag läste DN (länk kommer när de publicerar den online). Det var i artikeln Superhjältar på film fortsätter ge publiken terapi undertecknad Kristofer Ahlström som jag snubblade över ett engelskt, direktöversatt uttryck som inte har någon motsvarighet alls i svenskan, åtminstone inte i den avsedda betydelsen. Jag fick intrycket av att journalisten underförstått litar på att vi ska känna till uttrycket på engelska och själva lägga ihop två och två (min kursivering):
“Bredbröstade, blåkragade Brooklynbor kastar stenar och flaskor på fienden och deklamerar att “Jävlas du med Spindelmannen så jävlas du med hela New York!”
“Blue-collared” betyder ungefär “knegare”, i motsats till “white-collared” som står för tjänstemän. Ordet “blåkragad” har inte alls den betydelsen på svenska, men jag tror ändå att de flesta som läser citatet fångar upp just originalbetydelsen utan att fundera närmare på det.
Vad kallar man ett sådant här fenomen? En pseudo-översättning? Kom gärna med förslag.
 | ||||||
| Spindelmannen visste inte vad han skulle göra med sitt feta hår. |
Bilden lånade vi här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar