Henkatten

Vi blev med katt. Det är en kärlekshistoria som sträcker sig från den dagen då jag hittade henom under en bil, hungrig och argsint, till idag, när min man inte nändes dammsuga så länge hen sov på vår säng. Vi går som på äggskal.

Hela huset har engagerat sig i kissen nu. Dagligen träffar jag på grannar som ger mig en liten pusselbit till hens förflutna. Hen har inte haft ett lätt kattliv förstår jag, och det är väl det som gör det så svårt att grabba tag i henom och ta reda på en gång för alla om det är en hankatt eller en honkatt.

Vi var övertygade om att hen var en hon, men våra grannar är övertygade om motsatsen. Själv håller sig kissen på armlängds avstånd. Minsta ansats från mig att vända på henom, att peta undan svansen eller att smyga mig på henom bakifrån möts med misstänksamhet och klor. Det är inte en kisse som låter sig grabbas tag i. Och jag har ärligt talat bättre saker för mig än att sköta själva grabbandet. Som att blogga, till exempel. Om att jag inte nänns.

Förr eller senare när vi har arbetat upp lite tillit ska vi ta med henom till veterinären för en besiktning, och då får vi alldeles säkert veta. Veterinärer är bättre på att grabba tag. Själv kan jag bara titta på språket. Det är underbart att ha en henkatt. Och det är underbart att det finns ett ord som hen. Tänk bara så utomordentligt knölig hela benämningsprocessen hade blivit annars? När folk frågar, och de gör de ofta, behöver vi bara säga DET ÄR EN HENKATT, och så är det bra med det.

Katt X.