Problemen började när jag förklarade vad jag ville ha. Helt plötsligt fanns det inga svarta hörlurar kvar i
hela butiken! Jag frågade flera gånger, på olika sätt, men de var
oåterkalleligen slut. De enda hörlurar som fanns till buds var ett par
knallrosa, som säljaren själv kommenterade att de skulle en karl aldrig sätta
på sig.
Jag sade, också flera gånger, att de var tvungna att vara extra robusta
eftersom jag tänkte löpträna i dem. Eftersom jag hade mycket bråttom, eftersom
jag aldrig hinner gå till stan, eftersom jag inte kan med att svettas ned min
snälle stackars mans svarta Marshall-lurar en gång till och eftersom det nu
inte fanns några svarta hörlurar
köpte jag tveksamt de rosa hörlurarna. De var rätt dyra. Säljaren sken som en
sol och började förklara, på långsam tjejiska,
att hörlurarna hade en splitter och
att jag nog skulle behöva en skruvmejsel för att få upp lådan. Varför jag ens
behövde en splitter när jag bara tänkte använda hörlurarna på gymmet förtäljer
inte historien. Kanske skulle en tjejkompis springa bredvid, i takt?
Att jag har översatt fler texter än jag vågar tänka på om just ljudteknik
kunde han ju inte veta. Att tala långsamt med mig som om jag vore mindre vetande
kunde han dock undvika. I vanliga fall hade jag sagt något ytterst tekniskt
till svar bara för att se hans förbluffade min, men jag hade som sagt var
mycket bråttom.
Dagen efter satte jag på mig lurarna och började springa. Hörlurarna höll
två kilometer innan de började krångla. Det visade sig att man aldrig ska ha
löstagbar sladd om man ska löpträna, eftersom sladden oåterkalleligen åker ur.
Ni kan kanske tänka er min ilska? På lördag ska jag gå tillbaka till
butiken och försöka byta de här lurarna. För fem år sedan hade det slutat där:
antingen byter butiken lurarna, eller så gör de det inte. Men idag, med sociala
medier, går inte den gubben längre. Håll utkik efter Sagan om de rosa
hörlurarna, del 2.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar