Man får det inte roligare än man gör sig, heter det ju. Jag fnissar fortfarande gott åt de två förbättrade skyltarna jag såg när jag åkte buss häromdagen. På den första skylten, som var en vanlig busshållsplatsskylt, hade någon skrivit till med rödpenna:
Buss 177: Highway to Hell.
Och så såg jag denna finurliga ordlek när jag äntrade treans buss:
Någon har helt enkelt klottrat dit bokstäver så att det står "MANEN" och inte "MAN". Och undertill syns MAN-loggan som är ett lejon. Liiite kul var det allt.
Vi inleder tisdagen med att dricka kaffe och titta närmare på ett svenskt ord som jag tycker att man använder lite slarvigt, nämligen klinkers.
Man säger det sällan i singular: ett klinker, utan som "klinkers" oavsett hur många klinkers man menar. Det är väl det som gör att ordet ständigt dyker upp och lämnar irriterande spår på min språkradar. På engelska är det inga problem att säga "clinker" i singular. I SAOL står det visserligen "klinker", men jag har en tydlig känsla av att ingen skulle uppskatta om man började använda ordet rätt.
Ordet har fått samma lite bonniga uttal som "akscher" (aktier): "klinkesch". Betydelsen av detta klinkesch är lite svävande, åtminstone i folkmun. Ofta säger man klinkesch när man egentligen menar helt vanligt kakel. Man kanske tycker att klinkesch är lite finare?
Jag har lagt klinkers i samma låda där jag redan har lagt Dior-parfymen Poison. Parfymnamnet uttalas nästan alltid på engelska, vilket är helt ok, eller på halvdan franska. Eftersom poison väldigt lätt blir poisson om man inte är noga med ett ordentligt tonat s-ljud och poisson betyder fisk bara sluter jag öronen automatiskt om det någonsin kommer på tal. Som om det aldrig hade hänt.
Det har varit svårt. Vi har skrattat, läst, och skrattat lite till. Vi har tjafsat lite inbördes om vilken översättning som är mest kreativ och rolig. Och sedan har vi skrattat ännu mer.
Vi pratar så klart om vinnaren i årets sommartävling från GLOBALscandinavia. Uppgiften var att översätta ordet BADKRUKA till engelska, och det har ni klarat med råge.
I den mycket tuffa konkurrensen vann Helena Nord, Marknadsstrateg på Moll Wendén Advokatbyrå. Hennes kanonförslag var:
SWIMP
Juryns motivering lyder som följer:
”Ett synnerligen kreativt och nyskapande ord som lyckas fånga
andemeningen i det svenska uttrycket ”badkruka” perfekt: blandningen mellan ”Swim”
och ”Whimp”. ”
Det är ju klockrent! Hatten av, Helena. Du har kommit på ett ord som är så bra att man inte skulle ha något emot att kallas det ens en gång. Här vill vi passa på att tacka Jacob Wiberg, Art Director på LRF Media AB också. Hans förslag SWIM WHIMP var nästan lika bra.
Andra bra förslag var, utan inbördes ordning:
WATER WIMPY
CHICKEN FUNK
BATH BELLY
SWIMMINGPOOL CONTAINER
POT SWIMMER
FROZEN DUCK
SEASIDE CHICKEN
YELLOW-BELLY-SWIMMER
SWIMCHICKEN
BATH COWARD
POOL-POLTROON
BATHPOT
BATHING JUG
BATHTUB
DIPCHICKEN
CHICKENDIP
Vi gillar den sprudlande kreativiteten i förslagen och kan egentligen knappt vänta tills nästa år när vi kör en ny tävling. Tusen tack till alla deltagare!
Nu har jag snart varit i ett halvår på GfK, och självklart sätter det sina spår. Vad GfK gör bäst är att ta reda på exakt hur människor känner inför produkter och företeelser. Jag sitter ju på översättarsidan, och efter att ha översatt ett stort antal frågeformulär känner jag att tänkesättet biter sig fast.
Symtomen visade sig en förmiddag när jag hade köpt en helt ny typ av choklad. Jag gav min dotter en bit, och undrade sedan vad hon tyckte. Hon sade att chokladen var "god", och jag kände att det inte var ett tillfredsställande svar. Något kliade. Jag ville helt plötsligt veta hur god hon tyckte att den var, om den var tillräckligt knaprig, om den var söt, om det var tillräckligt mycket nötter i den, om chokladbiten kunde sägas motsvara förväntningarna hon fick från omslagspappret.
Jag berättade för min kollega Violeta Costa Freté om mitt omedvetna GfK-tänk, och det visade sig att hon inte bara kände igen sig, utan att hon hade anammat det i mycket högre grad än jag. Hennes familj har nu vant sig vid att få ange allt i skalor mellan 1 och 10, från middagspreferenser till lördagsaktiviteter. Fast hon säger att när de ska ange i vilken grad de gillar varandra i familjen på en tiogradig skala så är rätt svar aldrig 10. Rätt svar på frågan hur mycket man gillar en familjemedlem ska vara "Så mycket att det inte ens ryms i en skala".
Fast vi klarar i ärlighetens namn det också. Formulären brukar nämligen ha alternativet "Annat".
Förresten, alla underbara deltagare i vår BADKRUKE-tävling: idag faller den yttersta domen, och vinnarna kommer att publiceras imorgon här på bloggen och på vår webbplats. Missa inte det!
Nehej! Nu är det dags att ni på andra sidan dataskärmen engagerar er lite. Jag har en fråga som jag hemskt gärna vill ställa, och så såg jag i min smarta statistikräknare att vi har en representant från Panduro Hobby i läsekretsen. Jag vill inte peka ut någon, men hoppas att du som slöjdexpert kan svara på min fråga:
Varför, varför heter det FLÖRTKULOR?
Jag har min vana trogen googlat lite för att få lite bakgrundskunskap, och jag hittade förklaringen att man förr hade just sådana flörtkulor på kalasen, och så kastade man dem på folk man gillade.
Stopp och belägg. Har ni sett de stora, hårda flörtkulorna? Jag hade blivit rasande ifall någon hade kastat dem på mig, och då är jag ändå väldigt tålmodig och mild i humöret. Ingen kan väl ha börjat tillverka flörtkulor bara som social isbrytare – ah, han kastar fula flörtkulor på mig så att det gör jätteont och jag får blåmärken, han är nog intresserad av mig. Hur får man en sådan idé förbi säljavdelningen? Har man inte lite dålig tillit till folks förmåga att närma sig varandra?
Snälla Panduro Hobby, svara. Du får vara anonym om du vill svepa in som en slöjdkonstens Batman och bara lämna lite äggoljetemperafläckar efter dig, som signum. Det är helt ok.
Nu är det slut på semester och sötebrödsdagar. I går morse stod jag där vid kaffemaskinen som vanligt och tänkte trycka på "Kaffe med vitt" av gammal vana. Den märkliga formuleringen stoppade mig, och sedan kunde jag inte tänka på något annat.
Vad i hela fridens namn är det de menar? Med "vitt"? Av slentrian har jag alltid tänkt att det var mjölkpulver, men i sådana fall skulle de väl skriva det? Jag kände starkt att jag var tvungen att gräva ned mig i detta "vitt" som ju är en sådan integrerad del av folks arbetsliv. Vitt håller på att bli en del av den svenska folksjälen, och då är det ju sjutton om man inte skulle veta vad det egentligen består av? Jag blev på snokhumör och googlade företagsnamnet i gammal fin tradition.
Jag fick reda på följande: företaget anmäldes till Livsmedelsverket 2008 för att de benämnde detta vita som "mjölk". Sedan skyltade de om så att det stod "vitt" överallt där det hade stått "mjölk" innan. Sedan gick jag in på företagets webbplats och lyckades klicka mig fram till en PDF-fil med innehållsförteckningen. Det visade sig att detta "vitt" i stort sett innehåller glukossirap (57,8%) och påminner mycket lite om hur man föreställer sig sinnebilden av ett glas iskall mjölk. Mycket få kossor är inblandade när man tillverkar vitt.
Sedan kontaktade jag min kollega Therese (det vetenskapliga sättet att gå tillväga på) och diskuterade det hela och vad man skulle kalla detta vita pulver som inte innehåller så värst mycket mjölk. Det är ju det intressanta: att hitta ett ord som är snyggare än "vitt", som inte vilseleder någon och som får plats på det mycket begränsade utrymmet på kaffeautomaten. Jag trodde att vi skulle lyckas, men trots innovativa lösningar som "guck" och "gegg" var vi tvungna att erkänna oss slagna. "Vitt" är den bästa benämningen på vad måndagströtta människor någonstans tror är mjölkpulver.
Året var 1998. Jag var inbjuden på grillkväll hos bekanta. Följande utspelade sig i köket:
"Ja de ska bli gott med lite ANGTRÄKÅTT!" utropade en grillglad herre. Vi var ensamma i köket och jag hade efter stor tvekan till nåds fått börja göra salladen. Angrätkått. Så säger man inte, tänkte jag och fortsatte att skiva tomater efter instruktionerna. Innan jag visste ordet av öppnades köksdörren och en annan, lika grillglad herre kom in. "Här ligger ju köttet!" skrek han (de skriker alltid). "ANGRTRÄKÅÅÅT!" Så säger man inte heller, suckade jag inombords, medan jag fick en tillrättavisning för persiljan som var skuren och inte klippt. En kvinnlig uppstickare pep in: "Ja män ANGTRÄKÅÅÅÅÅ säger man väl", och så var den tröttsamma diskussionen igång.
Jag har 80 poäng i franska. Det är allmänt känt. Ingen kom på tanken att fråga mig. Jag tror inte att någon ville veta egentligen, bara få njuta av att just de förstod och kunde uttala entrecôte och smälla de andra i huvudet med just den unika kunskapen.
Jag kom att tänka på detta när jag semesterläste en mattidning hos frissan i veckan. Hur många inlånade matord som finns och som människor av kalibern ovan använder enbart för att briljera.
Jag snodde med tidningen hem i vetenskapligt syfte och skrev ned ett axplock av sådana ord: Raita. Coleslaw. Chipotle. Pommes Allumettes. Chimichurri. Salsa (märk väl att ordet "salsa" betyder just "sås", så det är fel att säga "salsasås". Vilket inte har hindrat någon.). Cupcake med frosting.
Vad är det för fel på att säga MUFFINS istället? Med GLASYR? Varför måste man försöka klä upp sina trista, torra muffins och få dem att bli något annat?
Det finns en sång om muffins. Jag varnar lite i förväg för att den innehåller svärord.
