Kristi brud vs. Kristus brud

Tisdag lunch. Jag ska börja jobba strax igen, men tänkte bara delge er vad jag snubblade över på nätet idag: Heliga genitivformer. Kort uttryckt är det genitiv som "Jesu lekamen", "Pauli brev", "Kristi brud". 

Varför använder man inte formerna "Jesus", "Paulis" och "Kristus"? Och framför allt, varför är det ingen som reagerar på detta? Erkänn att det känns bra mycket mer bibliskt att säga "Kristi brud" än "Kristus brud". Det sistnämnda för snarare tankarna till en tjej, vilken som helst medan Kristi brud är minst sagt speciell.

Tänk även på orden "lekamen" och "anlete". Skulle du någonsin formulera en mening med de orden, annat än på skoj? Ändå känns de inte alls fel i kristliga sammanhang. Att prata om Johans lekamen är verkligen inte samma sak som att prata om Jesu lekamen.

En liten skojig sak i sammanhanget: om man förr på ett fint sätt ville säga att någon var hög som ett hus, sa man att personen i fråga "sov i Morfei armar" av Morfeus då förstås. Jag antar att det är därför det heter morfin?

Kristi lekamen

Bilden lånade vi härifrån.

Loreen from Swiii-den

Det är måndag morgon, men lite av helgens paljetter häftar fortfarande kvar. 

Som svensk är jag naturligtvis jättestolt och glad över Loreens seger i Eurovision Song Contest.

Och som språkmänniska satt jag i vanlig ordning och lyssnade uppmärksamt på vilka språk som talades, vad som sades och framför allt HUR det sades. Alla länder har nämligen sina små problem när de ska tala engelska, och ränderna verkar aldrig vilja gå ur.

Spanjorer, till exempel, har ett fint och lättförklarligt uttalsproblem. De säger nämligen mangrant "I come from E-spain". Inte så konstigt när Spanien heter España på spanska. De tycker säkert att resten av världen har missuppfattat vad landet ska heta egentligen. Det har vi nog också.

Svenskarnas främsta uttalsproblem är av en annan art: vi tenderar att säga "I come from Swiiii-den" med ordentligt och rekorderligt uttal av alla stavelser. Frågar man en engelsman hur hen skulle uttala "Sweden" låter det rätt annorlunda: den sista stavelsen hörs knappt.

Det känns ändå tryggt, på något sätt. På samma sätt som jag blir nationalistiskt stolt över Loreens ESC-vinst blir jag nationalistiskt beskyddande å alla svenskars vägnar: säg Swiii-den för all del. Det är faktiskt bara charmigt. 

Bilden lånade jag från ett Facebook-inlägg från Delbert (tackar!), men den kommer ursprungligen härifrån.

Googles Knowledge Graph – klokskap som du bidrar med

Minns ni livet före Google? Jag har svaga minnen av att jag använde Alta Vista, Yahoo! och... Retriever? Hette söksajten så? Jag minns en hund som liksom sprang iväg och hämtade det man sökte. Sedan kom Google.

Jag hamnar ofta i Google-diskussioner där folk frågar allt möjligt om vad som är sant och vad som inte är det om den mytomspunna sökjätten. Det är till exempel inte sant att man kan paja ett företags AdWords-kampanj genom att klicka många gånger på dess annonser (Google upptäcker och reglerar det automatiskt). Sant är däremot att Google sparar varenda liten bokstav som du skriver in i sökrutan genom Google Sök och använder på alla möjliga och omöjliga sätt.

Google Översätt är ett av användningsområdena som ni som Google-användare faktiskt är med och gör bättre hela tiden. Ni vet säkert hur det är – försöker man till exempel ta reda på vad det engelska ordet "vessel" betyder, så säger programmet att det betyder "kärl", medan du i själva verket hittade det främmande ordet i en text om fartyg och inte alls blir hjälpt av detta. Ha lite tålamod och vänta ett slag tills Google har finslipat tekniken med hjälp av era sökresultat. Jag slår vad om att innan du vet ordet av kommer Google Översätt att ge dig smarta kontextberoende översättningar.

Om vi går tillbaka till Google Sök (det är vad folk så gott som alltid menar när de säger "Google") så lanseras nu en snygg funktion. Den kallas Knowledge Graph och går ut på att göra dina sökningar ännu mer exakta.

Vi vet alla hur frustrerande det är att få upp sökresultat som visserligen innehåller de sökord du knappade in, men som inte har något med ämnet att göra. Ta exemplet med vessel igen. En enkel sökning som jag gjorde nyss resulterar i en salig blandning av sajtförslag om blodkärl, videospel, yoga och en musikvideo med låten Vessel. Fartygsreferenserna lyser med sin frånvaro, och jag blev inte ett dugg klokare av min sökning. Det ska Knowledge Graph råda bot på.

Funktionen, som än så länge bara finns tillgänglig för användare i USA, presenterar små informationsbitar om det sökta ämnet bredvid sökresultatet. Användaren behöver inte klicka på något eller ens lämna söksidan. Ambitionen är att sökmotorn ska kunna veta vad du är ute efter och inte bara presentera sökresultat efter hur ordet stavas. Ordens relation till varandra blir viktig. Google sitter på en enorm informationsdatabas som bara har gjorts möjlig för att du och miljarder andra har googlat så idogt. Det gillar vi.

Bilden lånade vi faktiskt från Google själva.

Nyord i fokus: Stalkare

Jag fastnar ideligen på begreppen "stalka" och "stalkning" när jag läser svenska dagstidningar. Vem bestämde att vanlig hederlig förföljelse skulle kallas något så krångligt och osvenskt? När hände det?

Förlagan är givetvis det engelska stalking. Det skapar faktiskt bara mer problem om man känner till det, för hur uttalar man egentligen "stalka"? Stålka eller stall-ka? Vad kallas själva förövaren, är det en "stalkare" då? En "stalkerist"?

Så här skriver i alla fall Wikipedia om fenomenet:

Förföljelsesyndrom, stalkning (av eng. stalking), är att tvångsmässigt smyga på och förfölja en annan person.

Stalkning ligger helt enkelt fel i munnen. Ordet har inget ursprung som man känner igen i svenskan, det går alltså inte att härleda det till något svenskt ord och på så sätt förstå det. Vad var det för fel på förföljelse?

Just som jag satt och lät alla dessa tankar stalka mig snubblade jag på en sida som förklarade allt: http://hovsten.se/stalkning.html.

Aha. Titta här:

För det fenomen som här skall beskrivas saknas ett vedertaget svenskt ord. därför har det engelska ordet stalking ofta kommit till användning, liksom begreppet förföljelsesyndrom.
[stalk], det engelska ordet för "gå försiktigt, "smyga på ett byte". Den försvenskade versionen (godkänd av Catharina Grünbaum, språkvårdare i Dagens nyheter) har blivit stalka [stalk], stalkare [stalker], stalkning[stalking]. Svenska språknämnden föreslår det samma och att stalka bör uttalas så att det rimmar på halka.

Där ser man. Stalkning är alltså mycket mer exakt än bara ”förföljelse”. För att en stalkare ska vara just en stalkare och ingen vanlig förföljare krävs om jag förstår saken rätt ett visst mått försåtlighet och list.

Ett svenskt nyord ska alltså vårdas in i vardagsspråket. Vi tackar Catharina Grünbaum för det! 

Kommunikation i all ära

Igår handlade jag, min vana trogen, på Mormors bageri i Lund. Jag fick då se följande sympatiska skylt på kassaapparaten:

Det visade sig att personalen tröttnat på folk som helt ogenerat fortsätter sitt mobilsamtal fastän det är deras tur att handla. Är det inte skönt och befriande med butiker som kräver åtminstone så mycket respekt av sina kunder?

Det är knepigt det där med "det offentliga rummet". Få vill ju egentligen vara där. En bidragande orsak till detta är faktiskt andra människor. De flesta av oss anpassar oss så mycket vi kan till de oskrivna regler som gäller detta offentliga. Vi aktar oss för att använda för mycket parfym, för att skräpa ned och för att knuffa till folk.

Men så har vi mobilsamtalen. Det räcker med en som pratar i mobil lite för högt för att förstöra exempelvis en bussresa för en hel busslast med folk. Kommunikation i all ära, men när det står helt klart för 15 totalt ointresserade personer vad den 16:de personen tänker äta för middag, med vem och hur full vederbörande var i lördags kan det vara läge att sätta stopp?

Jag tänker på hur man utan att bli otrevlig kan räcka över ett litet visitkort. Kanske med texten

TYST NU, ÄR DU SNÄLL

eller bara

TYST

och hur ett sådant litet oförargligt kort skulle kunna tänkas mottas? Skulle ni blivit arga?

Blodomloppet 2012: giganternas kamp

Vi vill bara säga att ja, GLOBALscandínavia fanns på plats igår på Blodomloppet.

Bland våra svettiga kolleger fanns det en anonym översättare som utmärkte sig lite extra: hon sprang milen på 48:31 och placerade sig på 68:e plats.

Inte dåligt!

Tre raska medarbetare i olika stadier av utmattning

Av med raggsockorna

Igår var jag på BNI-medlemsutbildning och minglade med de andra deltagarna. Vi pratade om vad jag höll på med, och jag nämnde att jag har varit egenföretagare i tio år och att jag huvudsakligen har arbetat med IT-översättningar. Följdfrågan som jag brukar få när jag säger det är lika väntad varje gång:

 "Men kan man verkligen försörja sig på det?"

De säger så för att de verkligen undrar. Förmodligen har de aldrig kommit i kontakt med en översättare tidigare. Som om alla översättare skulle vara frilansare som sitter instängda i husets minsta rum dagarna i ända iförda mysbyxor och som aldrig kommer i riktig kontakt med näringslivet? Vänta nu.

Jag var
en frilansare
som satt instängd i husets minsta rum dagarna i ända
iförd mysbyxor
och som aldrig kom i riktig kontakt med näringslivet.

Felet är inte att andra människor ser oss som någon slags mysko vättar som hämtar på dagis i pyjamasbyxor. Felet är vårt eget. UT med er någon gång! Träffa andra företagare, berätta om hur sanslöst viktigt det är med språk, visa hur otroligt kompetenta ni är. Av med raggsockarna! Börja mingla!

Det diskuteras till leda på olika fora för översättare om vad man ska göra för att uppgradera översättarnas arbetsinsats. Det kan man sitta inne på sin kammare och mumla lite tyst för sig själv. Eller så kan man gå ut och sopa banan med sina nätverkskolleger.

*mummel*

Bilden lånade vi härifrån.

Säsong för näsmusslor

I går hände det igen. Jag satt och översatte en text om förkylningar, och så dök ett fantastiskt roligt ord upp: näsmusslor. Jag skickade genast ett snabbmeddelande till Therese, en kollega som är finfin på att hitta ord som håller en på gott humör hela dagen. Sedan satt vi och log i varsin ände av Sverige.

Näsmusslor är enligt karolinska.se :

"slemhinneklädda benutskott som fäster i näsans sido-vägg".

Det vet jag inte om jag tror på. Kan ett så skojigt ord verkligen ha en sådan kliniskt torr förklaring?

Ett annat favoritord i genren är näskantarell. Det är en slags andningsslang sägs det, men jag väljer att tro att det är något helt annat.

Det är så skönt att fortfarande kunna bli förvånad och garva en stund efter ett drygt decennium som översättare. Jag ser det som en löneförmån: att kunna skicka meddelanden till mina kollegor och veta att de sitter och ler en lång stund åt ens knäppa ord.



Vanliga kantareller... eller inte

 Bilden hittade vi här.

Börja veckan med ett nytt ord

Idag måste vi tipsa om Språktidningens avdelning med nyord. Det är häpnadsväckande vilken kreativtet folk besitter när det gäller att skapa nya ord.

Mina personliga favoriter just idag är "Littkick" (att bli upprymd av en bok), "Föräldraupptagen" (person som ägnar tid åt att ta hand om sina barn) och "Besvärling" (allmänt jobbiga typer).

Man kan också gå in och rösta. Gör det.

Besvärling?

Bilden lånade vi härifrån.

Knep vi gillar

Ett enkelt (och njutbart) knep för att bättra på dina kunskaper i svenska språket: läs en riktigt bra bok! Jag pratade i morse med Lisa Christensen, som är docent i nordiska språk vid Lunds Universitet, om svenska språket och böcker.

Ämnet kom upp för att vi pratade om översättarutbildningen och vad som krävs för att bli en bra översättare. Vi tyckte båda att en absolut fördel i språksammanhang är just att läsa massor med litteratur på det språk man översätter till.

Finns det något härligare tips? Tänk dig att ligga i hängmattan på sommaren med en bok i flera timmar, och sedan kunna säga att "Ja, vadå, jag övade bara upp min svenska"?



Tusen sköna sätt att förkovra sig


Bilden lånade vi härifrån.

Hansa-tåget

Idag är det Staffans tur att tipsa om ett bloggämne. Tack, Staffan!

Dagens blogg handlar om en artikel som publicerades i SvD i förra veckan: Akademiker pluggar tyska i hopp om jobb. Den belyser problematiken med vikande kunskaper i tyska, men från andra änden av Europa från oss räknat. 

I artikeln får vi följa en spansk tjej, Christina Fernandez, som har rest till Tyskland för att bli bättre på tyska. Och hon är inte ensam: artikelförfattaren skriver om välutbildade spanjorer, greker och portugiser som flyr till Tyskland där ”exportföretagen skriker efter arbetskraft”.

Det här är ett intressant fenomen som borde vara mer prioriterat även i Sverige. Om nu tyska exportföretag ”skriker efter arbetskraft” vore det en sällsynt bra idé att snabbt uppvärdera tyskans roll i skolor och på universitet. Vi kanske skulle vara med på Hansa-tåget den här gången?

Hilfe!

Om dåligt översatta böcker

Det här blogginlägget tillägnar jag Henrik, som kom med idén. Tack Henrik!

Idag ska vi prata om vad man gör som läsare om man träffar på en text som är undermåligt översatt. Utmärkta tidskriften Råd & Rön lyfter frågan efter att ha fått frågan från en missnöjd läsare. Hon hade köpt Bekännelsen (John Grisham) i svensk översättning men tyckte att läsupplevelsen blev förstörd för att översättningen var undermålig.

Det är bra att frågan väcks. Vi har ju varit inne på kapitlet dåliga översättningar flera gånger tidigare i den här bloggen, bland annat i samband med översättning av filmer och tv-program. Det som måste belysas här är översättarens situation. Om en översättning är dålig kan man nämligen så gott som alltid räkna in faktorer som tidsbrist och/eller en oskäligt låg ersättning.

Så även i detta fall, visar det sig. Så här säger Jonas Axelsson, litterär chef på Albert Bonniers förlag:

   "Ja, översättningslitteraturen sitter illa till, det måste gå snabbare i dag. Vissa författares manus får vi väldigt sent, först när de går till tryck, och dit hör Grisham. Vi tävlar med originallitteraturen. Det säljs många fler böcker på engelska nu i bokhandeln, och vi kan inte komma för långt efter med den svenska versionen."

Och läsaren? Har läsaren någon rätt till en väl utförd översättning? Så här säger Maria Wiezell, konsumentvägledare på Sveriges Konsumenter:

"Enligt konsumenttjänstlagen kan man kräva att en tjänst ska vara fackmässigt utförd. Det här är ingen tjänst, men lagen kan ändå tillämpas. Självklart ska du kunna ställa höga krav på språket i en litterär produkt. Men det är svårt att sätta en gräns för vad som kan accepteras. Förlaget kan inte erbjuda dig en ny översättning; den finns ju inte. Ett prisavdrag är rimligt om översättningen är usel. Du har ju inte fått den upplevelse du förväntat dig."

Vad som händer i realiteten är dock en annan femma. Vi väntar med spänning på ett prejudicerande fall.

Mållganism

Nu skulle jag ju egentligen blogga om alla saker jag har fått tips om från mina goa kollegor. Förlåt, det får bli nästa vecka. Jag måste bara få diskutera ett fenomen som ligger och skaver först.

Jo, jag undrar hur det kommer sig att folk som blir intervjuade i TV ideligen talar om sig själva i tredje person? Senast i förrgår såg jag en kvinna som blev intervjuad på nyheterna och som vägrade tala om sig själv i första person.

Det här låter väl bekant:

• Ja, man blev ju fruktansvärt rädd.
• En visste inte om en skulle skratte eller gråte.
• Där stod man då, alldeles vilsen.
• Man har ju inte fått någon information om detta här.

Varför säga att man blev fruktansvärt rädd när det bara var en person närvarande, nämligen intervjupersonen själv? Är det för att distansera sig själv från själva händelsen som folk håller på så här?

Det sistnämnda exemplet är nästan det mest intressanta. Intervjupersonen använder sig av ett svävande "man" (Hen själv? De andra? Folk i gemen?) och påtalar bristen på "information" som någon onämnd tredje part (staten?) skulle ha tillhandahållt, men misslyckats. Det är snyggt gjort: i ett enda drag fråntar sig intervjupersonen allt ansvar för att själv söka viktig information och skjuter samtidigt över hela skuldbördan på någon annan, onämnd. Ser ni det? Det är som Mållgan. Vi skyller på Mållgan.

Ska en skratte eller ska en gråte?

Bilden lånade vi härifrån.

Den feges uteslutningstecken ...

Här sitter jag tidigt på morgonen och skriver, och ingen annan är vaken ...

Vad kände du när du läste raden ovan? Är det inte så att man misstänker att författaren är purken över att alla ligger och sover och har det skönt medan hen tvingas sitta och skriva? Det är de tre punkterna, eller ellipsen, på slutet som gör hela skillnaden.

Jag googlade just för att se om titeln ellipsolog fanns. Det gjorde den inte. Synd.
Jag hade annars tänkt mig att en ellipsolog kunde vara någon som tvingats läsa så många konflikträdda ellipser i sitt liv att hen så småningom automatiskt fick titeln ellipsolog. Kanske jag själv. Det dunkelt skrivna är det dunkelt tänkta, och jösses vad man kan gömma sig bakom en ellips och samtidigt uttrycka ett enormt missnöje över situationen.

Tanken bakom ellipser var säkert god: tre punkter som ska  "ange att något avbryts, har uteslutits eller inte avslutats" (Wikipedia). Det är i vanlig ordning själva användandet som ställer till problem. Låt mig komma med ett par exempel.

Den bittra ellipsen förekommer ofta i e-post och i anonyma inlägg på olika diskussionsforum. Inget är så tungt och irriterande som att få ett meddelande där sådana här ellipser används, och det är lite grann tanken. Ellipsen används här bara för att man ska få dåligt samvete:

"Jag skulle komma om jag inte var tvungen att jobba över ..."
"Du vet ju hur mycket jag har att göra ..."
"Det låter kul. Själv ska jag tillbringa helgen ensam ..."
"Så kände man sig som femte hjulet igen ..."

Extra bittra stilpoäng för det sista exemplet, där författaren till råga på allt skriver om sig själv i tredje person.

Den konflikträdda ellipsen används för att undanhålla information, men samtidigt för att tydligt tala om att avsändaren är allmänt missnöjd med dig:

"Då kan man ju själv räkna ut hur det ska sluta ..."
"Ja, jag har då inte sagt något ..."
"Du gör ju som du vill, men ..."

Slutligen har vi den självgoda ellipsen där författaren gärna vill framhäva något om sig själv, men inte riktigt vågar ta steget:

"Och bilen var ju rätt dyr i inköp ..."
"Då var det bara att stega upp på prispallen ..."
"Det märktes ju att de andra inte hade övat lika mycket som en annan ..."

Ellipser som används på det här sättet lockar verkligen fram det sämsta hos läsaren. Och det var väl inte riktigt meningen?

Fullt av ellipser

Bilden har vi saxat ur Min Häst.