Ge och ta

Jag har ibland föreläsningar om entreprenörskap för översättarstudenter. En punkt som jag alltid tar upp som viktig är att man måste ha ett nätverk, och att man måste hjälpa varandra i nätverket. Varför det är så har jag aldrig riktigt kunnat förklara. Jag är snäll, helt enkelt, brukar mitt svar bli när de vill diskutera det hela.

Det är visserligen sant, men det räcker inte riktigt, eller hur?

Under senare år har jag varit en flitig besökare i BNI, som är just ett nätverk för företagande. Vi lär känna varandra, lyssnar på vad de andra har att erbjuda och kommer med input. Mötena blir som professionella kafferep: Jasså, du är ute efter företag i Helsingborg som behöver städhjälp? Då kan du kontakta...

Giver's gain är ett annat sådant nätverk. Det verkar märkligt att de fungerar bara på grund av att människor är just snälla och vill dela med sig. Därför blev jag extra glad när jag hittade följande resonemang i boken Påverkan – teori och praktik av Robert B. Cialdini apropå vad han kallar för reciprocitetsregeln:

Regeln säger att vi ska försöka återgälda det som en annan människa har gjort för oss. I kraft av reciprocitetsregeln är vi förpliktade att återgälda tjänster, gåvor, inbjudningar och liknande.

På grund av det allmänna föraktet för den som tar utan att försöka ge tillbaka, är vi beredda att gå långt för att inte ses som en som skor sig, snyltar eller åker snålskjuts på andra.

Det handlar alltså helt enkelt om samvetet. Om någon har lånat ut en ordbok till dig en gång när du verkligen behövde den, då ökar sannolikheten för att du ska rekommendera denne någon när du får nys om ett översättningsjobb. Faktum är att du kan vara den girigaste och mest själviska person som någonsin funnits: om du bara spelar efter reglerna och har detta som strategi så kommer du att bli mer framgångsrik än du skulle ha blivit om du hade hållit all kunskap och alla kontakter för dig själv.

Ja, eller så kan ni bara vara snälla. Det funkar faktiskt också.

Bilden hittade vi här.

Ge liv åt ditt varumärke

God morgon,

Här kommer ett blogginlägg om hur man ger sitt varumärke liv. Klokskap som passar företag av alla storlekar!

Sagan om de rosa hörlurarna, del 2

Nu väntar ni er kanske världens historia om hur jag stormade in i butiken, slängde de rosa hörlurarna på disken och krävde min rätt, gärna med en läsplatta med bloggen på och ett avtryckarfinger farligt nära ett inlägg om hur galen hela kedjan är. Jag skulle komma ut ur butiken med ett par svarta hörlurar, i triumf. Springa ett ärevarv runt butiken, kanske. Utan att sladden skulle åka ur.

Så blev det inte. Ni förstår, de rosa hörlurarna växte. De sitter verkligen skönt, de har mycket bra ljud och om jag bara låter bli att springa med så yviga armrörelser så sitter sladden där den ska också. Förlåt, alla ni som vittrat blod. Men är det inte coolt ändå? Med sociala medier har vi fått ett helt annat förhandlingsläge. En missnöjd kund kan träffa på andra missnöjda kunder online och få butiker att skärpa sig. Det behövde inte gå så långt bara, med hörlurarna. Men jag ska handla vinterstövlar till min dotter i helgen, då ni!

Sagan om de rosa hörlurarna del 1 – om kundnytta och sociala medier

Jag köpte nya hörlurar häromdagen. Eftersom jag ville ha svarta hörlurar av mycket god kvalitet och som passade just mina syften – de måste stå pall när jag löptränar – begav jag mig till en specialist. Det låter ju inte så svårt eller omöjligt?

Problemen började när jag förklarade vad jag ville ha. Helt plötsligt fanns det inga svarta hörlurar kvar i hela butiken! Jag frågade flera gånger, på olika sätt, men de var oåterkalleligen slut. De enda hörlurar som fanns till buds var ett par knallrosa, som säljaren själv kommenterade att de skulle en karl aldrig sätta på sig.

Jag sade, också flera gånger, att de var tvungna att vara extra robusta eftersom jag tänkte löpträna i dem. Eftersom jag hade mycket bråttom, eftersom jag aldrig hinner gå till stan, eftersom jag inte kan med att svettas ned min snälle stackars mans svarta Marshall-lurar en gång till och eftersom det nu inte fanns några svarta hörlurar köpte jag tveksamt de rosa hörlurarna. De var rätt dyra. Säljaren sken som en sol och började förklara, på långsam tjejiska, att hörlurarna hade en splitter och att jag nog skulle behöva en skruvmejsel för att få upp lådan. Varför jag ens behövde en splitter när jag bara tänkte använda hörlurarna på gymmet förtäljer inte historien. Kanske skulle en tjejkompis springa bredvid, i takt?

Att jag har översatt fler texter än jag vågar tänka på om just ljudteknik kunde han ju inte veta. Att tala långsamt med mig som om jag vore mindre vetande kunde han dock undvika. I vanliga fall hade jag sagt något ytterst tekniskt till svar bara för att se hans förbluffade min, men jag hade som sagt var mycket bråttom.

Dagen efter satte jag på mig lurarna och började springa. Hörlurarna höll två kilometer innan de började krångla. Det visade sig att man aldrig ska ha löstagbar sladd om man ska löpträna, eftersom sladden oåterkalleligen åker ur.

Ni kan kanske tänka er min ilska? På lördag ska jag gå tillbaka till butiken och försöka byta de här lurarna. För fem år sedan hade det slutat där: antingen byter butiken lurarna, eller så gör de det inte. Men idag, med sociala medier, går inte den gubben längre. Håll utkik efter Sagan om de rosa hörlurarna, del 2.

 

 

 

 

Hypnotisk ljus röst

Usch. Jag läste i Illustrerad Vetenskap om hur många pratar med extra ljus röst när de talar till barn. Jag har kommit på att jag pratar med marsvin, katter och ponnyer med exakt samma ljusa röst som jag använder till barn jag inte känner.

Det värsta är när jag använder den här rösten i min kommunikation med vuxna. Det har blivit värre sedan jag skaffade barn. Det sker inte ofta, mest när jag har att göra med människor som inte vill förstå mitt resonemang, som är stressade och måste lugnas eller när jag förklarar saker och inte tror att de hänger med.
Ibland har det gått för långt. Jag har hållt ordning på Bankomatköer med det ljusa utropet "Nej men nuuuu får ni prata med mindre bokstäver" och läxat upp en tant i simhallen som simmade vänstervarv: "Du ska ju simma åt aaaandra hållet! Såhäääär! Jaaaaa!"

Jag hade personligen blivit tokig av att talas med på det sättet, vänstervarv eller inte. Om ni tycker att jag alltid pratar med ljus röst och att det på något sätt skulle vara kännetecknande för mig så kanske det finns anledning att haja till? Eller så kan jag kanske sluta att ta notiser i tidningar så bokstavligt. Bara en tanke.

Småååå bokstäver! Fiiiint!

Bilden hittade jag häääär.

Magdrömmar, handburgare och coollugn

Jag snubblade på en blogg som handlar mycket om folketymologi, som jag har skrivit om tidigare. Eller jag snubblade inte alls. Jag satt och okynnessurfade och hamnade här alldeles med flit. Folketymologi, var det ja. Ni vet när man tar ord som man inte riktigt förstår och gör dem skönare och mer lättfattliga: Pastor Ami-skinka (pastramiskinka), undervisitet, knarkoman, coollugn, handburgare, skär-kötteri (charkuteri)... ja, ni fattar.

Per Ledin, som ligger bakom bloggen, kallar detta för "nattuttryck":

"Alltså att vi spontant omtolkar ord på ett sätt som ger mer mening samtidigt som det nya uttrycket låter ungefär som det gamla."

Läs till exempel om orden magdröm, snörpligt och fördödande och säg sedan om ni verkligen tycker att förlagorna mardröm, snöpligt och förödande är lika bra? Särskilt fördödande gillar jag. Tack snälla Per.

Jag har själv ett uttryck som kommer från min dotter. Det har inte det minsta med ovanstående att göra, men mammacentrisk som jag är klämmer jag in det ändå (och du kan aldrig hindra mig): finkräktare. Som en inkräktare, fast fin. Som om -kräktare var ett eget ordled. Jag älskar tanken.

Nej, Finkräktarna. Ni har stavat fel.

 Av GLOBALTeresa

Bilden snodde vi med berått mod härifrån.

Vill godistillverkarna bara jäklas?

En gång i tiden beställdes det ett ursprungligen ganska stort lager marknadsföringsgodis hit till kontoret - små hårda karameller med vårt företags färg och logga på pappret. Tanken var såklart att karamellerna skulle användas i marknadsföringssyfte, till exempel vid kundbesök, mässor och dylikt. Förrådet var så stort att vi medarbetare på kontoret här i Malmö kände att det var riskfritt att ta en godis lite då och då. Påsen var ju så stor, och tog man bara en eller två i taget skulle det inte märkas.  Resultatet så här ett par månader senare är att de en gång så myckna karamellernas antal numera är kraftigt decimerat. Mer än något annat beror det antagligen på den enträgna jakt på rätt karamellfärg – och därmed smak – som några av oss ägnar oss åt (skrev jag oss? Jag menar ”några av dem ägnar sig åt”). Svart är den mest åtråvärda färgen, röd begärlig men sällsynt, grön är helt okej. Men sen finns det två nyanser av brunt (obestämbar karamell-/kola-/mintsmak). Dessa sparas i regel på hög, förutom på vissa särskilt sockerkrävande eftermiddagar då till och med den bruna sorten slinker ned.

Det finns flera trick att ta till för att hitta rätt sort – att gräva extra långt in i påsen (tyvärr mindre effektivt än man skulle kunna tro), att syna karamellen mot ljuset (ganska effektivt) och att undersöka papprets vidhäftning mot karamellen (de svarta är ofta lite klibbiga). Dessa smarta metoder till trots är det förvånansvärt svårt att få tag på en svart karamell, och statistiskt sett orimligt lätt att få tag på en brun, vilket måste betyda att de bruna är betydligt fler till antalet.

Och nu är vi äntligen framme vid rubrikens fråga. Varför lägger godistillverkare alltid i flest av de äckliga godisarna? Är det för att jävlas? De goda (till exempel röda vingummin, vita gummibjörnar, rosa Mentos-pastiller – alltid är de färst) borde ju kosta exakt lika mycket att producera som de mindre goda.

Bara för det har jag under tiden som jag har skrivit detta fått TVÅ svarta karameller. Betyder det att det här blogginlägget är helt överflödigt? Förmodligen.

GLOBALLina

På jakt efter det svarta guldet