De flesta svenskar har någon form av relation till Norge. Om inte annat
så tycker de flesta svenskar något om
Norge. Att det är bra att åka dit och jobba, att det är alldeles för dyrt där eller
att gulebøj (som är påhittat) och alfakrull (som är på riktigt) är lustiga
ord.
En annan sak svenskar ofta påstår om norrmän är att de alltid låter så glada.
Erkänn att ni någon gång har hört någon säga att det är ju svårt att föreställa
sig en norrman sitta och berätta att hen är djupt deprimerad. Visst, jag är
benägen att hålla med om att norskans ”sjungande” intonation (som ju för övrigt
många icke-skandinaver tycker att även svenskan har) ger intryck av hurtighet
och livsglädje. Men faktum är att detta främst gäller Oslo-dialekten. Norskan
har en uppsjö andra dialekter, och de flesta av dessa har en helt annan klang
än den fryntliga Oslo-prosodin. För den som varit i Nordnorge är det till
exempel inte alls säkert att den deprimerade norrmannen är ett omöjligt scenario.
Där låter de nämligen lika glada eller deprimerade som vilken svennebanan som
helst.
Men ni gör bäst i att helt enkelt lyssna själva. Därför vill jag tipsa
om den här fantastiska sidan:
Jag rekommenderar följande klipp för att få en bra överblick över hur
olika norska kan låta:
Bjørnevatn
Bygstad
Eggesbøneset
Fyllingsdalen
(Bergen)
Nordstrand
(Oslo)
Kristiansand
Stange
Trondheim
Tromsø
God fornøyelse!
PS.
För att ytterligare motverka fördomen om den glada norrmannen vill
jag påminna om att upphovsmannen till en av historiens kanske mest
ångestladdade målningar faktiskt är från Norge. Jag syftar förstås på Skriet
(ca 1893) av Edward Munch – som förresten var från Hedmark, vars dialekt
ändå har en ganska glad klang, se klippet från Stange ovan.
 |
Fryntlig
norrman?
|
Bilden lånade vi här:
http://www.tomweb.nu/frambild/munch/meny.htm
/ GLOBALlina
/ GLOBALlina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar