måndag 30 april 2012

Varför är det så ont om meänkieli?

Se vad jag hittade i DN i lördags:

"27 000 ord anmälda stulna

En språkforskare har JO-anmält Språkrådet för häleri och stiftelsen Meän akateemi för stöld. Anmälaren har samlat cirka 72 000 ord på meänkieli, eller tornedalsfinska, på en databas. Han hävdar att en annan forskare vid Stockholms universitet under "förtäckta hotelser" tillskansat sig ord ur databasen."

Det här väcker tankar. Stjäla ord? Ur en databas? Och vem tillhör dessa ord som stulits - den person som upprättade databasen, eller de personer som använder orden? Och vad gör man med 27 000 stulna ord? Hur gör man rent immaterialrättsligt? Otroligt intressant. Vi väntar på en upplösning.


Varför är det så ont om mänkieli?



Som bild idag har vi valt omslagsbilden till Hans Alfredssons Varför är det så ont om Q?

fredag 27 april 2012

Fram för flerspråkigheten!

Vi vill tipsa om en intressant artikel i SVD från den 25/4. Artikeln handlar om en undersökning som gjorts av the Economist Intelligence Unit och sponsrats av språkföretaget EF. I den globala undersökningen har man frågat högre chefer om vad de tror om kommunikation och språkkunskaper, och nio av tio tror att de kommer att få fler utländska kunder under de kommande åren. Hälften uppger att kommunikationsbrist har hindrat stora affärer.

Ord som mångkulturell, språkbegåvad och flerspråkig torde bli vanligare och vanligare i platsannonserna. Samtidigt har vi på GLOBALscandinavia märkt av hur intresset för främmande språk avtar bland studenterna, och då tänker vi speciellt på tyska språket. En av bovarna i dramat är det svenska betygssystemet, som i flera år har gynnat så kallade taktikval. Man kan välja bort ett svårt ämne, som tyska eller franska, och istället välja en kurs som ger lika många poäng, men som är lättare att nå högsta betyg i. Självklart väljer man då bort erkänt tunga pluggämnen som tyska och franska.

Att läsa främmande språk kommer alltid att vara tungt. Det går inte att poppa till de tunga grammatiksjoken eller komma på ett ungt och hippt sätt att traggla verbböjningar. Ändå har vi och många med oss ett närmast outsinligt behov av bland annat tyskspråkig personal. Vi måste börja synliggöra frågan innan det är för sent.

tisdag 24 april 2012

Våga vägra Wordfeud

Vi vill passa på att uppmärksamma den årliga Grammatikfestivalen som anordnas av Göteborgs Universitet och går av stapeln den 4 maj. Språknördar kan glädja sig åt föreläsningar som Tradition och förnyelse i svensk grammatikskrivning och Bollen susade in i bortre gaveln - om rörelsekonstruktioner och produktivitet. Låter som ett intressant evenenmang!

Jag vill också tipsa om folkrörelsen Våga vägra Wordfeud. Eller folkrörelse kanske är att ta i då, snarare en enmansprotest. Av mig. Är det bara jag som skruvar otåligt på sig så fort Wordfeud kommer på tal?

Jag borde ju älska spelet eftersom jag älskar ord. Otaliga är de personer som ivrigt frågar mig om mitt användarnamn. Inte sällan med tillägget ”så kul det hade varit att slå dig”. Kul hur då? Jag tror att det är själva tävlingsmomentet jag har svårt för. Jag är en stolt anti-vinnarskalle som tycker att det är mycket roligare att ta sig från punkt A till punkt B tillsammans. Vad är det för kul annars? Visa mig ett Word-togetherness spel, och jag lovar att jag spelar med dig. Förlåt, Georg och ni andra. Ni får helt enkelt spela med någon annan.


V.V.W.


Bilden lånade vi härifrån.



måndag 23 april 2012

Romantik vs navelsvin

Ni vet låtar som ni hör ofta. Välkända, kära gamla låtar som ni vet kommer att ni kommer att spela om och om igen under en rundlig tid av ert liv. Låtar där ni kan varenda ton, varenda taktslag.

Jag hade just en sådan låt med the Pixies. Det är ett band som  jag har lyssnat på nästan dagligen sedan jag hörde dem för första gången i en gammal dammig Volvo 740 i början av 90-talet. Med tiden har jag uppnått samma tveksamma status som Status Quo-farbröderna som faktiskt grät när de satt på en campingplats i Hultsfred 1991 och beskedet om att Stejtus hade ställt in nådde dem. Jag hade mitt tält bredvid och kunde just då inte förstå varför de grät. Den insikten kom först senare.

Låten, iallafall, heter Havalina. Jag trodde ända till i fredags att den handlade om någon flicka sångaren var kär i och som hette så. Havalina. Jag tänke mig den som en mycket innerlig och romantisk låt. Och så, i fredags satt jag och åt mina fredagschips och tittade på en tv-serie, och vet ni vad de säger? De pratar om några havalinas som stod på vägen, och i textremsan står det navelsvin. Navelsvin! NAVELSVIN!

Tänk vad man lär sig. Här är texten:

Havalina
Walking in the breeze
On the plains of old Sedona
Arizona
Among the trees
Havalina


Låter det som ett navelsvin, kanske? Här kommer i alla fall låten.


onsdag 18 april 2012

Dolda finurligheter

På fredag ska jag gå på BNI, som är ett stort affärsnätverk. I min BNI-grupp finns en representant för Advokatfirman Vici. Jag undrar hur många i nätverket som fattar vilket fantastiskt företagsnamn det är? Som i Veni, Vidi, Vici. Jag segrade. Finns det något smartare namn på en advokatbyrå? Jag tvivlar på det.

Vardagen är full av små finurliga spetsfundigheter som jag tror går många förbi. Ta till exempel figuren Arbo i TV-spelet Highlanders: ett grönt litet träd. Hur många gör kopplingen mellan hans namn och yrket "arborist"? Fnissar de då?

Eller när de utformar Body Pump-pass och lägger in låtar som "Adelante" (Framåt) i just utfallslåten, där man ju tar ett kliv framåt just när de sjunger Adelante? Jag såg ingen annan som fnissade åt detta.

I förlängningen undrar jag hur mycket smarta grejer jag själv missar. Världen är kanske full av matematikskämt eller systemvetarskämt som jag aldrig ens ser. Någonstans sitter det kanske någon matematiker som undrar varför ingen fnissar åt hans skämt.


Arbo
Bilden lånade vi härifrån.

tisdag 17 april 2012

Skånska Ord: Pågadrul

Skånska Ord:

Pågadrul s. -en, pågadrular [p'eogadreul]. Även pågasnöre, pågablära

Företrädesevis ung skånsk man, pojkvasker. Inte nödvändigtvis nedsättande.

Exempelmening:

"Ta med dig pågadrulen din och kom".




  
"Skånska akademien" heter det väl?


söndag 15 april 2012

Seriöst oseriösa smileys

Ofta när vi träffas du och jag, då ler jag när vi pratar. Det är en rent mänsklig reflex. Jag tycker helt enkelt att det är kul att träffa dig och blir på gott humör av vårt möte. Det känns hyvens.

Samma princip gäller egentligen i skrift. Jag tycker att det är kul att kommunicera med dig och sitter och ler bakom tangentbordet. Därför lägger jag på en smiley då och då, så att du kan se att jag ler. Kanske dristar jag mig till att skriva något skämtsamt och skyndar mig att sätta ut en smiley så att du ska fatta att det är ett skämt.

Det här, har jag förstått, är smått olämpligt. Ingen har sagt något, men jag kan utläsa det mellan raderna i vissa svarsmejl. Folk som gödslar med emoticons ses gärna som mindre seriösa än andra. Att skriva sina mail utan vare sig skämt eller smileys fast man känner mottagaren väl skulle på något sätt vara en stämpel på att avsändaren minsann inte flamsar bort sin tid. Jag tycker att det är en stämpel på något helt annat, men det får bli en annan blogg.

Jag ska nämligen pimpa ett utdrag ur "Information om mervärdesskattedeklarationen", en skrivelse som alla AB-innehavare får ta del av fyra gånger om året. Och alla ni som satte kaffet i halsen för att jag använde det djärva nysvenska ordet "pimpa" får vara indignerade tills jag hinner skriva mer om det en annan dag.

Så här skulle det se ut:

"Glöm inte att du som skattskyldig själv ska skriva under deklarationen :-).
Om företaget är en juridisk person *lol* är det... den behöriga firmatecknaren (!) som ska skriva under ^^. Deklarationen tolkas maskinellt! Därför är det viktigt att du fyller i den rätt. :-("

Titta så mycket trevligare det blev att läsa momsdeklarationen. Nu ska jag ta mitt oseriösa leende och flamsa iväg till jobbet.


Insparade smileys
Bilden lånade vi härifrån.

torsdag 12 april 2012

Så totalt ägig

Idag fyller min lilla dotter 8 år. När jag var 8 år samlade jag på luktsuddisar och det mest teknologiskt avancerade i min värld var ett orange Game & Watch-spel som jag delade med min bror. Det var ändå high-tech för att vara 80-tal.

Nu är det uppenbarligen 2012, och min dotter började med att beskriva tårtan för mig: "och så ska den ha ett Loch Ness-monster på toppen, i 3D". Tidigare i veckan lyssnade jag på hur hennes lilla kompis berättade att hon "tänkte filma ridlektionen med mammas mobil och lägga ut den på YouTube". Och alltsom oftast när jag hämtar henne i skolan sitter hon och hennes kompisar och gör film. På iPad. Nu på senare tid har det blivit mycket gnäll över den iPod hon har ärvt. Hon vill såklart ha Spotify, "så att jag kan göra listor".

Luktsuddisar? Tror inte det. Dödsstöten var när hon fick ett för mig obegripligt spel med en massa gubbar till. Hon mobbade mig för att jag sa Highlanders istället för Skylanders, och pep hänfört när hon öppnade paketet och tog fram plastfiguren Hex. Mamma, sa hon, Hex är totalt ägig. Ägig? Inte ens svenska språket får vara ifred. Egentligen tycker jag att det är en bra sak. Egentligen tycker jag att det är min dotter och hennes små vänner som är totalt ägiga.

Nessie i 3D

tisdag 10 april 2012

Jag känner mig kränkt.

I dag känner jag mig kränkt.

Jag har länge letat efter en anledning att känna mig riktigt Aftonbladet-kränkt, men tillfället har inte uppenbarat sig. Jag vill också stirra sammanbitet in i kameran, helst med min kränkta familj bakom mig. Nu när jag har tagit på mig offerkoftan kan jag konstatera att den är mjuk, varm och bekväm. Inte konstigt att den har blivit så populär.

Min anledning att känna mig kränkt är att mitt namn, Teresa, är totalt omöjligt att uttala på vårdcentraler och hos tandläkaren. Det spelar ingen roll att det står där, svart på vitt. De säger alltid Therese eller The-re-si-a. Jag har lärt mig att lystra till alla namn som avlägset påminner om Teresa. Och så känner jag mig härligt kränkt.

Jag inser ju att det finns människor som har verkliga problem med sina namn, nämligen de som har accentmissbrukare till föräldrar. De hade blivit glada över att bara ha ett litet problem som mitt. Där duger det inte med ett enkelt Therese. Accenter ser snyggt och lite märkvärdigt ut, så gödsla med dem bara: Thérésé, Therèsè, Theresé.

Det spelar ingen roll att accenter egentligen endast sätts ut av ren uttalsmässig nöd och inte av estetiska skäl. I den här gruppen passar även alla barn in vars föräldrar även har en originell stavning på barnens namn: Ceuwin, Cewin, Lijam eller varför inte lilla Thindra? Tur att offerkoftor även finns i barnstorlekar.

Alla som vill får en kofta
Koftan hittade vi här.

måndag 9 april 2012

Logiska språkloopar ställer till det

Vi ska få en ny asiatisk butik alldeles runt hörnet. Skyltfönstren är täckta med papper och de jobbar för fullt därinne. Vi vet inte riktigt vilken nationalitet ägarna har. Det blir lite slarvigt i vanlig ordning, en "asiatisk butik". Det är som om du skulle öppna en specialaffär för skandinaviska delikatesser (typ surströmming) i Burma, och folk skulle kalla dig för "den där amerikanen".

Nåväl.

Hen (ett gudomligt pronomen för övrigt) skrev i alla fall på dörren att snart så skulle det öppnas "en snabblivs" i lokalerna. Visst låter det fel? En livs, så heter det väl ändå inte? Faktum är att det är helt korrekt: "en livs" i betydelsen "en livsmedelsbutik" eller "en livsmedelsaffär", bara förkortat. Ingen hade ju kunnat veta att svenskar i gemen gör en slags logisk språkloop här och mycket, mycket hellre säger "ett livs", "ett snabblivs". Kanske går det att härleda till uttrycket "att få sig något till livs"? Att det är där det blir fel, även om "något" här inte alls ska påverkas av "livs"? Eller är det kanske för att vi säger "ett snabbköp" och vill ha lite konsekvens?

Som om svenska språket inte var svårt nog att lära sig ändå. Jag ska ringa SFI och säga åt dem att genast lägga till "Kända svenska språkloopar" i sin kursplan.







Bilden har vi lånat härifrån.

onsdag 4 april 2012

Weeeeping willows

Idag ska vi tala om betoning. Och då inte vilken betoning som helst, utan felaktig betoning av engelska uttryck.

Låt oss ta ett exempel. Om jag säger tårpil, var lägger ni betoningen då? Förmodligen på tår. Prova att lägga betoningen på pil: tår-pil. Det låter inte klokt, va? Ni skulle aldrig säga fel på svenska.

Då gör vi övningen igen, fast denna gång på engelska: weeping willow. Samma princip. Ändå är det så svårt att säga rätt.

Eftersom jag enligt min man är född till sur paragrafryttare kan ni tänka er vilken jobbig tid 1990-talet var för mig, särskilt när bandet Weeping willows skördade enorma framgångar. Det gick inte en dag utan att jag hörde minst ett Weeping willows. Eftersom jag vet hur låg social status sura paragrafryttare har så höll jag tyst, men jag grät bittra fonetiktårar inombords och rättade folk i fantasin: weeeeeping willows.

Samma sak gäller uttalet av bandnamnet The Jesus and Mary Chain, alltså länken mellan Jesus och Maria. Vissa hävdar att det handlar om ett slags radband, helt enkelt, men det spelar inte oss sura paragrafryttare någon roll eftersom båda tolkningarna rör samma uttalsregel. Jag är hemskt glad åt att bandet inte är i ropet längre, enbart för att jag inte vill höra det uttalas The Jesus and Mary Chain istället för det korrekta The Jesus and Mary Chain. Värst var det i Göteborgstrakten. Ingen kan dra ut på chaaaaain-ljudet så länge och så falskt som en göteborgare. Jag funderade länge och väl på om jag skulle stå ut med detta innan jag väl flyttade dit.

Syftet med det här inlägget är inte att läxa upp folk, utan bara uppmana er att vara lite varsamma med vad ni säger. Ni vet nämligen inte om partybruden ni håller i handen en sen kväll egentligen är en förklädd paragrafryttare som sitter och gråter inombords.



Weeeeping willows, sa jag!





måndag 2 april 2012

Nypon-Stina

När jag var liten på 70-talet åkte vi ofta tåg till Örebro och min mormor. Något som verkligen etsat sig fast i minnet från de här utflykterna är en, för ett barn, makalös aha-upplevelse.
Vi satt i vår kupé i godan ro, och så rätt som det var kom det förbi en farbror och letade efter Nypon-Stina. Envis var han också, karln. Efter varje station kom han förbi, och jag undrade så vem denna Nypon-Stina var. En flicka i min ålder? Ett gosedjur?
Det var ett mycket stort och lite sorgligt ögonblick när jag slutligen insåg att han inte alls letade efter Nypon-Stina, utan bara frågade efter Ny-på-stigna.

Det här tyckte ni bergis var gulligt. Ha då anekdoten i åtanke nästa gång ni träffar på en person som håller på att lära sig svenska. De har det nämligen lika svårt att deschiffrera vad folk säger. Ta Khaled, en kurd som jag känner. Han höll på att skratta sig fördärvad åt namnet Lillemor. "Har ni någon Storemor också?" brukade han få fram mellan skrattattackerna. Barn och nysvenskar ser inte språket på samma stela sätt som vi vuxna svenskfödda. När jag pratar med Khaled så blir jag lite avundsjuk på det.


Så här tänkte jag mig Nypon-Stina


Den fantastiska bilden kommer härifrån.

söndag 1 april 2012

Du borde berättat åt mig.

Jag var och klippte mig häromdagen. Det är oftast en trevlig stund, utom de minuter jag alltid måste lägga på att försvara min yrkesgrupp.

Ni kan drillen: man kommer in, sätter sig, får en kopp kaffe med en liten Gille-småkaka... och så kommer det.

Frisören: Och vad jobbar du med, då? (stort leende)
Jag: (skruvar på mig) Jo, jag är översättare.
Frisören: Jahaaaaa! Översättare! Du vet att jag såg en sådan HEMSK översättning av en film igår...
Jag: (avbryter henne) Jo, men det var förmodligen ingen riktig översättare som hade gjort textningen. Du vet att textning av tv-program och filmer betalar så dåligt så att de oftast tar in studenter, och så tvingas de dessutom stressa igenom översättningen. Riktiga översättare skriver sällan fel. Vet du om att du läser översättningar hela tiden, men reagerar inte för att det känns som om texterna vore skrivna på svenska från början? Korrekta och bra översättningar. Miljontals ord. Ingen tackar oss någonsin för dem.
Frisören: Jahaaa... öh såg du Melodifestivalen?
Jag: Ja.

Om hon hade sagt det för att håna mig eller för att hon bara är allmänt näsvis som person hade jag inte brytt mig nämnvärt. Nu sa hon det som en allmän sanning. Det är det som känns så tungt.

Det är lite trist att tillhöra en yrkesgrupp som är så proffsig, så elegant, så petigt korrekt hela tiden och så ständigt behöva försvara den. Jag har svårt att tänka mig att advokater och läkare går igenom samma pina varje gång de träffar folk?


Ännu en spik i kistan för översättarskrået

Bilden kommer härifrån. Och ja, det är en sjuttonårig bloggerska som än en gång konstaterar att översättare bara är skräp.