Ni vet låtar som ni hör ofta. Välkända, kära gamla låtar som ni vet kommer att ni kommer att spela om och om igen under en rundlig tid av ert liv. Låtar där ni kan varenda ton, varenda taktslag.
Jag hade just en sådan låt med the Pixies. Det är ett band som jag har lyssnat på nästan dagligen sedan jag hörde dem för första gången i en gammal dammig Volvo 740 i början av 90-talet. Med tiden har jag uppnått samma tveksamma status som Status Quo-farbröderna som faktiskt grät när de satt på en campingplats i Hultsfred 1991 och beskedet om att Stejtus hade ställt in nådde dem. Jag hade mitt tält bredvid och kunde just då inte förstå varför de grät. Den insikten kom först senare.
Låten, iallafall, heter Havalina. Jag trodde ända till i fredags att den handlade om någon flicka sångaren var kär i och som hette så. Havalina. Jag tänke mig den som en mycket innerlig och romantisk låt. Och så, i fredags satt jag och åt mina fredagschips och tittade på en tv-serie, och vet ni vad de säger? De pratar om några havalinas som stod på vägen, och i textremsan står det navelsvin. Navelsvin! NAVELSVIN!
Tänk vad man lär sig. Här är texten:
Havalina
Walking in the breeze
On the plains of old Sedona
Arizona
Among the trees
Havalina
Låter det som ett navelsvin, kanske? Här kommer i alla fall låten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar