torsdag 3 maj 2012

Mållganism

Nu skulle jag ju egentligen blogga om alla saker jag har fått tips om från mina goa kollegor. Förlåt, det får bli nästa vecka. Jag måste bara få diskutera ett fenomen som ligger och skaver först.

Jo, jag undrar hur det kommer sig att folk som blir intervjuade i TV ideligen talar om sig själva i tredje person? Senast i förrgår såg jag en kvinna som blev intervjuad på nyheterna och som vägrade tala om sig själv i första person.

Det här låter väl bekant:
  • Ja, man blev ju fruktansvärt rädd.
  • En visste inte om en skulle skratte eller gråte.
  • Där stod man då, alldeles vilsen.
  • Man har ju inte fått någon information om detta här.
Varför säga att man blev fruktansvärt rädd när det bara var en person närvarande, nämligen intervjupersonen själv? Är det för att distansera sig själv från själva händelsen som folk håller på så här?

Det sistnämnda exemplet är nästan det mest intressanta. Intervjupersonen använder sig av ett svävande "man" (Hen själv? De andra? Folk i gemen?) och påtalar bristen på "information" som någon onämnd tredje part (staten?) skulle ha tillhandahållt, men misslyckats. Det är snyggt gjort: i ett enda drag fråntar sig intervjupersonen allt ansvar för att själv söka viktig information och skjuter samtidigt över hela skuldbördan på någon annan, onämnd. Ser ni det? Det är som Mållgan. Vi skyller på Mållgan.



Ska en skratte eller ska en gråte?
Bilden lånade vi härifrån.





4 kommentarer:

  1. Henrik Sundberg3 maj 2012 04:40

    Verkar lite drastiskt att koppla samman allt bruk av opersonliga konstruktioner med feghet från avsändarens sida. Många gånger har det ju med artighet att göra. Andra gånger handlar det snarare om hur man relaterar till samvaron med andra, hur samhälleligheten i tillvaron är beskaffad i den aktuella historiska situationen.

    Eller för att säga det med ett citat (märk väl att Heidegger ersätter mannet med första person pluralis):

    "In der Benutzung öffentlicher Verkehrsmittel, in der Verwendung des Nachrichtenwesens ist jeder Andere wie der Andere. Dieses Miteinandersein löst das eigene Dasein völlig in die Seinsart »der Anderen« auf, so zwar, daß die Anderen in ihrer Unterschiedlichkeit und Ausdrücklichkeit noch nicht verschwinden. In dieser Unauffälligkeit und Nichtfeststellbarkeit entfaltet das Man seine eigentliche Diktatur. Wir genießen und vergnügen uns, wie man genießt; wir lesen, sehen und urteilen über Literatur und Kunst, wie man sieht und urteilt; wir ziehen uns aber auch vom »großen Haufen« zurück, wie man sich zurückzieht; wir finden »empörend«, was man empörend findet. Das Man, das kein bestimmtes ist und das Alle, obzwar nicht als Summe, sind, schreibt die Seinsart des Alltäglichen vor."
    Martin Heidegger, Sein und Zeit, s 126-127

    SvaraRadera
  2. Nja, allt bruk av opersonliga konstruktioner har jag inte dömt ut. Jag pratar om rätt specifika fall där jag tycker att ett "jag" skulle vara betydligt bättre och modigare.

    SvaraRadera
  3. Lisa Åhlén14 juni 2012 02:52

    I mitt fall handlar det inte alls om feghet snarare om en ful ovana. Jag säger helt enkelt man när jag menar jag.

    SvaraRadera
  4. Det kanske kan vara för att andra person pluralis majestatis låter lite väl arrogant? Det är i alla fall Vår teori.

    SvaraRadera