Säsong för näsmusslor

I går hände det igen. Jag satt och översatte en text om förkylningar, och så dök ett fantastiskt roligt ord upp: näsmusslor. Jag skickade genast ett snabbmeddelande till Therese, en kollega som är finfin på att hitta ord som håller en på gott humör hela dagen. Sedan satt vi och log i varsin ände av Sverige.

Näsmusslor är enligt karolinska.se :

"slemhinneklädda benutskott som fäster i näsans sido-vägg".

Det vet jag inte om jag tror på. Kan ett så skojigt ord verkligen ha en sådan kliniskt torr förklaring?

Ett annat favoritord i genren är näskantarell. Det är en slags andningsslang sägs det, men jag väljer att tro att det är något helt annat.

Det är så skönt att fortfarande kunna bli förvånad och garva en stund efter ett drygt decennium som översättare. Jag ser det som en löneförmån: att kunna skicka meddelanden till mina kollegor och veta att de sitter och ler en lång stund åt ens knäppa ord.



Vanliga kantareller... eller inte

 Bilden hittade vi här.

Börja veckan med ett nytt ord

Idag måste vi tipsa om Språktidningens avdelning med nyord. Det är häpnadsväckande vilken kreativtet folk besitter när det gäller att skapa nya ord.

Mina personliga favoriter just idag är "Littkick" (att bli upprymd av en bok), "Föräldraupptagen" (person som ägnar tid åt att ta hand om sina barn) och "Besvärling" (allmänt jobbiga typer).

Man kan också gå in och rösta. Gör det.

Besvärling?

Bilden lånade vi härifrån.

Knep vi gillar

Ett enkelt (och njutbart) knep för att bättra på dina kunskaper i svenska språket: läs en riktigt bra bok! Jag pratade i morse med Lisa Christensen, som är docent i nordiska språk vid Lunds Universitet, om svenska språket och böcker.

Ämnet kom upp för att vi pratade om översättarutbildningen och vad som krävs för att bli en bra översättare. Vi tyckte båda att en absolut fördel i språksammanhang är just att läsa massor med litteratur på det språk man översätter till.

Finns det något härligare tips? Tänk dig att ligga i hängmattan på sommaren med en bok i flera timmar, och sedan kunna säga att "Ja, vadå, jag övade bara upp min svenska"?



Tusen sköna sätt att förkovra sig


Bilden lånade vi härifrån.

Hansa-tåget

Idag är det Staffans tur att tipsa om ett bloggämne. Tack, Staffan!

Dagens blogg handlar om en artikel som publicerades i SvD i förra veckan: Akademiker pluggar tyska i hopp om jobb. Den belyser problematiken med vikande kunskaper i tyska, men från andra änden av Europa från oss räknat. 

I artikeln får vi följa en spansk tjej, Christina Fernandez, som har rest till Tyskland för att bli bättre på tyska. Och hon är inte ensam: artikelförfattaren skriver om välutbildade spanjorer, greker och portugiser som flyr till Tyskland där ”exportföretagen skriker efter arbetskraft”.

Det här är ett intressant fenomen som borde vara mer prioriterat även i Sverige. Om nu tyska exportföretag ”skriker efter arbetskraft” vore det en sällsynt bra idé att snabbt uppvärdera tyskans roll i skolor och på universitet. Vi kanske skulle vara med på Hansa-tåget den här gången?

Hilfe!

Om dåligt översatta böcker

Det här blogginlägget tillägnar jag Henrik, som kom med idén. Tack Henrik!

Idag ska vi prata om vad man gör som läsare om man träffar på en text som är undermåligt översatt. Utmärkta tidskriften Råd & Rön lyfter frågan efter att ha fått frågan från en missnöjd läsare. Hon hade köpt Bekännelsen (John Grisham) i svensk översättning men tyckte att läsupplevelsen blev förstörd för att översättningen var undermålig.

Det är bra att frågan väcks. Vi har ju varit inne på kapitlet dåliga översättningar flera gånger tidigare i den här bloggen, bland annat i samband med översättning av filmer och tv-program. Det som måste belysas här är översättarens situation. Om en översättning är dålig kan man nämligen så gott som alltid räkna in faktorer som tidsbrist och/eller en oskäligt låg ersättning.

Så även i detta fall, visar det sig. Så här säger Jonas Axelsson, litterär chef på Albert Bonniers förlag:

   "Ja, översättningslitteraturen sitter illa till, det måste gå snabbare i dag. Vissa författares manus får vi väldigt sent, först när de går till tryck, och dit hör Grisham. Vi tävlar med originallitteraturen. Det säljs många fler böcker på engelska nu i bokhandeln, och vi kan inte komma för långt efter med den svenska versionen."

Och läsaren? Har läsaren någon rätt till en väl utförd översättning? Så här säger Maria Wiezell, konsumentvägledare på Sveriges Konsumenter:

"Enligt konsumenttjänstlagen kan man kräva att en tjänst ska vara fackmässigt utförd. Det här är ingen tjänst, men lagen kan ändå tillämpas. Självklart ska du kunna ställa höga krav på språket i en litterär produkt. Men det är svårt att sätta en gräns för vad som kan accepteras. Förlaget kan inte erbjuda dig en ny översättning; den finns ju inte. Ett prisavdrag är rimligt om översättningen är usel. Du har ju inte fått den upplevelse du förväntat dig."

Vad som händer i realiteten är dock en annan femma. Vi väntar med spänning på ett prejudicerande fall.

Mållganism

Nu skulle jag ju egentligen blogga om alla saker jag har fått tips om från mina goa kollegor. Förlåt, det får bli nästa vecka. Jag måste bara få diskutera ett fenomen som ligger och skaver först.

Jo, jag undrar hur det kommer sig att folk som blir intervjuade i TV ideligen talar om sig själva i tredje person? Senast i förrgår såg jag en kvinna som blev intervjuad på nyheterna och som vägrade tala om sig själv i första person.

Det här låter väl bekant:

• Ja, man blev ju fruktansvärt rädd.
• En visste inte om en skulle skratte eller gråte.
• Där stod man då, alldeles vilsen.
• Man har ju inte fått någon information om detta här.

Varför säga att man blev fruktansvärt rädd när det bara var en person närvarande, nämligen intervjupersonen själv? Är det för att distansera sig själv från själva händelsen som folk håller på så här?

Det sistnämnda exemplet är nästan det mest intressanta. Intervjupersonen använder sig av ett svävande "man" (Hen själv? De andra? Folk i gemen?) och påtalar bristen på "information" som någon onämnd tredje part (staten?) skulle ha tillhandahållt, men misslyckats. Det är snyggt gjort: i ett enda drag fråntar sig intervjupersonen allt ansvar för att själv söka viktig information och skjuter samtidigt över hela skuldbördan på någon annan, onämnd. Ser ni det? Det är som Mållgan. Vi skyller på Mållgan.

Ska en skratte eller ska en gråte?

Bilden lånade vi härifrån.

Den feges uteslutningstecken ...

Här sitter jag tidigt på morgonen och skriver, och ingen annan är vaken ...

Vad kände du när du läste raden ovan? Är det inte så att man misstänker att författaren är purken över att alla ligger och sover och har det skönt medan hen tvingas sitta och skriva? Det är de tre punkterna, eller ellipsen, på slutet som gör hela skillnaden.

Jag googlade just för att se om titeln ellipsolog fanns. Det gjorde den inte. Synd.
Jag hade annars tänkt mig att en ellipsolog kunde vara någon som tvingats läsa så många konflikträdda ellipser i sitt liv att hen så småningom automatiskt fick titeln ellipsolog. Kanske jag själv. Det dunkelt skrivna är det dunkelt tänkta, och jösses vad man kan gömma sig bakom en ellips och samtidigt uttrycka ett enormt missnöje över situationen.

Tanken bakom ellipser var säkert god: tre punkter som ska  "ange att något avbryts, har uteslutits eller inte avslutats" (Wikipedia). Det är i vanlig ordning själva användandet som ställer till problem. Låt mig komma med ett par exempel.

Den bittra ellipsen förekommer ofta i e-post och i anonyma inlägg på olika diskussionsforum. Inget är så tungt och irriterande som att få ett meddelande där sådana här ellipser används, och det är lite grann tanken. Ellipsen används här bara för att man ska få dåligt samvete:

"Jag skulle komma om jag inte var tvungen att jobba över ..."
"Du vet ju hur mycket jag har att göra ..."
"Det låter kul. Själv ska jag tillbringa helgen ensam ..."
"Så kände man sig som femte hjulet igen ..."

Extra bittra stilpoäng för det sista exemplet, där författaren till råga på allt skriver om sig själv i tredje person.

Den konflikträdda ellipsen används för att undanhålla information, men samtidigt för att tydligt tala om att avsändaren är allmänt missnöjd med dig:

"Då kan man ju själv räkna ut hur det ska sluta ..."
"Ja, jag har då inte sagt något ..."
"Du gör ju som du vill, men ..."

Slutligen har vi den självgoda ellipsen där författaren gärna vill framhäva något om sig själv, men inte riktigt vågar ta steget:

"Och bilen var ju rätt dyr i inköp ..."
"Då var det bara att stega upp på prispallen ..."
"Det märktes ju att de andra inte hade övat lika mycket som en annan ..."

Ellipser som används på det här sättet lockar verkligen fram det sämsta hos läsaren. Och det var väl inte riktigt meningen?

Fullt av ellipser

Bilden har vi saxat ur Min Häst.