fredag 21 december 2012

Vem är egentligen GLOBALdelbert?


 
Namn: Delbert Åke Jonsson

Ålder: 43 

Anställd som: Facköversättare och korrekturläsare. Att jag är facköversättare innebär att jag i första hand översätter tekniska texter, men naturligtvis översätter jag även andra typer av texter.

Språkkunskaper: Tyska, engelska, danska och lite franska, samt vissa smärre kunskaper i finska, ryska, farsi och det filippinska språket visaya cebuano.

Bakgrund: Uppvuxen på landet i Småland. Översättare sedan år 2000.

Det bästa med mitt jobb: Att jag får arbeta med det jag är intresserad av, nämligen språk.

Mitt drömuppdrag: Att översätta Bamse till tyska.

Det här visste ni inte om mig: Att jag var biodlare på 80-talet.

Favoritroman: Böcker av Mikael Niemi, t.ex. ”Svålhålet” och ”Mannen som dog som en lax”.

Värsta språksynden i dagens svenska: Särskrivning

Språkförbistringsminne: Jag köpte ett frimärke på 7-Eleven i Köpenhamn en gång. Jag betalade med en svensk 20-kronorssedel och fick 75 danska kronor tillbaka. Jag förklarade då på min bästa danska för expediten att det var fel. ”Nejdå, det stämmer”, sa hon efter att ha tittat igen på kassaapparaten. Jag protesterade en gång till, men då kom hennes kollega och sa att ”du får förstå att det är en helt annan kurs här än på banken”. Då tog jag expediten i hand och tackade så mycket och gick…

Det här klarar jag mig inte utan i min yrkesvardag: SAOL Plus, Transit NXT och TermStar NXT

Favoritcitat: Quod scripsi scripsi

Motto: Diligiti inimicos vestros

fredag 14 december 2012

Vem är egentligen GLOBALlina?


 
Namn: Lina Weilemar (GLOBALlina)

Ålder: 34

Anställd som: Översättare

Bakgrund: Född och uppvuxen i Sollentuna utanför Stockholm, med undantag för fem år som min familj (och jag med den) tillbringade i Düsseldorf, Tyskland (1986–1991). Magisterexamen i engelska från Vrije Universiteit Amsterdam med huvudinriktning på lingvistik. Ettårig facköversättarutbildning vid Tolk- och översättarinstitutet (TÖI), Stockholms universitet. Har jobbat som översättare på heltid sedan 2006.

Språkkunskaper: Översätter från tyska, engelska, danska och norska till svenska. Har även hjälpliga kunskaper i nederländska, kan bland annat köpa paprika på torget, hämta ut min kemtvätt och fråga efter en större storlek i skoaffären.

Det bästa med mitt jobb: Det bästa med att jobba som översättare är att jag får ägna mig åt språknörderi på arbetstid. Det bästa med att jobba som översättare på just GLOBALscandinavia är känslan av att ingå i ett sammanhang, att vi är ett team som hjälper varandra och som alla är lika nördiga när det gäller språk(et). Jag älskar att vi kan sitta och diskutera ett ord i en halvtimme.

Det här klarar jag mig inte utan i min yrkesvardag: Kaffe och min rullmus (förutom det mest uppenbara förstås, datorn. Och Internet. Och våra ordlistor. Vid närmare eftertanke är det kanske inte särskilt mycket jag skulle klara mig utan)

Mitt drömuppdrag: Jag är mycket förtjust i och intresserad av djur (om jag inte skulle jobba med språk skulle jag vilja läsa etologi, läran om djurs beteende). Så mitt drömuppdrag skulle nog vara att översätta populärvetenskapliga texter om djur. Helst gnagare.

Värsta språksynden i dagens svenska: När folk inte skiljer på ”de” och ”dem” får jag ont i ögonen. Exempel: Dem hade ingen aning om vad som väntade de. Särskrivningar är förstås också irriterande, men inte ens i närheten av de/dem-slarvet. 

Ett språkförbistringsminne: Det här är kanske snarare ett exempel på inomspråklig språkförbistring, om man nu kan tala om det. Jag trodde i alla fall fram tills för något år sedan fullt och fast att det hette sevärdighet. Det fastnade i stavningskontrollen och jag kollade upp det ”för säkerhets skull”, men döm om min förvåning när stavningskontrollen hade rätt! Det heter förstås sevärdhet.

Favoritroman: Svårt att välja en enda, men jag tycker mycket om Maken av Gun-Britt Sundström.

Favoritcitat: "Every day, once a day, give yourself a present. Don't plan it, don't wait for it - just let it happen. It could be a new shirt at a men's store, a catnap in your office chair, or two cups of good, hot, black coffee." – FBI-agent Dale Cooper i tv-serien Twin Peaks

Det här visste ni inte om mig: Tävlade som tonåring i ridsporten voltige (akrobatik till häst). Och ja, jag var ganska duktig faktiskt.

 

torsdag 6 december 2012

Vem är egentligen GLOBALanna?




Namn:  Anna Dorisdotter (GLOBALanna)

Ålder: 40 år

Anställd som: Översättare och kontorsassistent

Bakgrund: Jag tillbringade större delen av min uppväxt i Trollhättan där jag fortfarande har släkten. Jag bor i Malmö sedan 1994 och har gått kulturvetarlinjen i Lund med filmvetenskap som huvudämne. Jag har haft många längre utlandsvistelser, bland annat i Berlin, Lyon och Barcelona, ofta medan jag har frilansat som översättare. Jag har varit anställd på GLOBALscandinavia i fem år.
Språkkunskaper: Översätter från engelska, tyska, danska och norska till svenska (talar även franska och spanska)

Det bästa med mitt jobb: Att kontoret känns som ett hem, att mina medarbetare är professionella, skickliga, ödmjuka, leende och välkomnande och att jag har den bästa chef jag någonsin jobbat med

Det här klarar jag mig inte utan i min yrkesvardag: En trevlig arbetsmiljö, kunniga kollegor att rådgöra med och så kaffe till det

Mitt drömuppdrag: Det vore att jobba för översättare utan gränser med att undervisa om översättningsverktygen.

Värsta språksynden i dagens svenska enligt mig: Jag reagerar ibland på skribenters begränsade vokabulär, felsyftningar och ofullständiga meningar. Dessutom anser jag att omotiverad användning av skiljetecknen kolon och semikolon bör beivras.

Ett språkförbistringsminne: Jag är volontär på en fritidsverksamhet för tjejer. Varje torsdagskväll har jag språkträning i svenska och engelska på tu man hand med tjejerna. En tjej från Irak undrade varför hon inte kunde beställa glas i gatuköket och det tog lång tid och många turer med frågor och svar: ”Vad vill du ha i glaset? Vill du ha ett glas med något?” ”Nej, bara glas.” ”Har de glas?” ”Ja, men de förstår aldrig.” osv. tills jag insåg att ordet hon använde var ”glass” inte ”glas”. En liten men mycket viktig uttalsskillnad.

Favoritroman: Jeanette Wintersons Written on the body och Kurt Vonneguts Slaughterhouse 5 (jag kan inte välja)

Favoritcitat: ”Sleep, that deplorable curtailment of the joy of life” – Virginia Woolf

Motto: Lär dig livets stora gåta, älska, glömma och förlåta

Det här visste ni inte om mig: Jag har blivit kaninägare för första gången i fyrtioårsåldern. En del anser att de två kaninsystrarna som skuttar runt i vår lägenhet är lika tydliga tecken på en fyrtioårskris som en splitterny sportbil. Jag vet inte jag.   

 

 

måndag 3 december 2012

GLOBALoffice börjar ta form!

Nu är det bara drygt en vecka tills GLOBALscandinavia flyttar till nya lokaler. Vi flyttar bara 50 meter, men skillnaden mot vårt nuvarande kontor i form, funktion och möjligheter är milsvid.


Renoveringen av lokalerna har pågått en tid. För fem veckor sedan såg lokalen ut så här:

 
 
 
 
Och undertecknads kontor såg ut så här:
 
 
 
 
 
 
I fredags var renoveringen äntligen färdig och lokalen såg ut så här:
 
 
 
 
Idag började möblerna anlända, och man kan börja föreställa sig hur det kommer att se ut då det är färdigt.  
 
 
Skrivbord monteras.


Borden till konferensrummet.
 

Höj- och sänkbara skrivbord på plats till våra uthyrningsplatser.
 
 
Köket börjar ta form. 
 
 
Lite skräp blev det också...
 
 
Fortsättning följer. Vi har en spännande vecka framför oss!
 
/ GLOBALannat

söndag 25 november 2012

Om en annan sorts tid


Förra veckan åkte jag tåg till Stockholm. 4,5 timmar i vardera riktningen. Det hade varit hur mysigt som helst att läsa en bok och sedan sova en stund, men jag bestämde mig istället för att avverka ett antal surdegar som jag skjutit upp de senaste veckorna. Eller… surdegar och surdegar… Textproduktion, planstrukturering och lite annat som egentligen är kul. Men när allt annat rusar på i 200 km/ timmen är det liksom svårt att sänka tempot och i lugn och ro formulera strategiska planer och välskrivna texter. Då blir dessa istället dåliga samveten och saker man skjuter längre och längre framför sig…


Men när man sitter där på tåget som sakta tuffar på och rytmiskt vaggar är det som att tiden tickar i en annan takt. Kanske är det att det miljöombytet, det långa stycket obruten tid eller kanske det svenska landskapet som svischar förbi utanför rutan. Mest troligt är det väl en kombination av alla dessa faktorer och att det dessutom inte finns så mycket annat att göra som gör att jag går in i en annan andning, ett annat mentalt tempo och äntligen tar tag i de där viktiga sakerna som jag skjutit på så länge.

Och plötsligt är de varken stressande eller svåra längre utan bara roliga, utvecklande och stimulerande. Kanske borde man medvetet bryta sig ur sin vanliga arbetsmiljö och puls någon gång då och då? Sitta på ett annat ställe, vara lite otillgänglig och få mental ro att jobba med långsiktiga tankar och projekt. Hm, tål att tänkas på… men just nu måste jag rusa vidare!
 
/ GLOBALannat

måndag 19 november 2012

Om självbilden som kom på skam


Jag har större delen av mitt liv gått och trott att jag är en text- och  språknörd.
 
När jag gick i fjärde klass hade jag läst ut hela skolbiblioteket i min låg- och mellanstadieskola. En normal semestervecka i solstolen går det åt tre-fyra tjocka luntor för att fylla min lust att ta till mig text. Jag har skrivit artiklar både ideellt, på frilansbasis och som anställd. Jag har suttit i Svensk Linjes redaktion och korrekturläst tills ögonen blödde. Jag har satt en stolthet i att kunna hjälpa vänner och kollegor att få ett bättre flyt i en text. Jag har ofta varit gruppens ordpetare, vilket säkert varit tacksamt i vissa lägen och orsakat irritation i vissa.
 
Jag har därmed – med visst fog – trott att jag hade en (lätt nördig) spets i det svenska språket. Men oj, vad denna föreställning rasade då jag för ett par veckor sedan började arbeta på GLOBALscandinavia! Jag arbetar idag sida vid sida med riktiga fullblodsproffs inom språk och ordpeteri. Mina hobbyansatser till att vara språkvetare är ingenting gentemot mina översättarutbildade språkexperter till kollegor.
 
Jag, som är van vid att vara den som ”tvättar” andras texter, får istället snällt acceptera att det är de texter som jag har skrivit som blir sönderklottrade av röda ändringsmarkeringar. Jag, som trodde att jag var duktig på att hitta de rätta orden, ser mina texter dras ned till halva antalet ord, med bibehållet innehåll och mening.


På en utbildning om vårt nya CRM-system ställde en kollega frågan om ”x var ett resultat av y”. Blixtsnabbt replikerade en annan kollega att ”det är snarare en konsekvens”. Och så var diskussionen inne på exaktheten i ord istället för CRM-systemets tekniska okändhet…
 
Varje vecka har mina översättarkollegor ett ”ordmöte” där nyanserna i språket vid översättningar för specifika kunder diskuteras. Jag sitter inte med vid dessa möten (jag är ju blott marknadsansvarig och har inte mycket att tillföra), men jag brukar sitta med dörren öppen så att jag kan tjuvlyssna på diskussionerna. Den passion, exakthet och nyansrikedom som finns i dessa orddiskussioner är så härlig och imponerande att höra.
 
Och det är bara att inse – att som vanlig ”civil” ordnörd tro att man ens kan jämföra sig med proffs är bara fåfängt och dömt att misslyckas. Knäckande? Nej, inte det minsta. Snarare inspirerande och lärorikt. Så även om självbilden fått sig en törn har den mer än väl kompenserats med något annat – en dörr har öppnats till en ny, fascinerande och väldigt nyansrik värld!


 
 
 
 
/ GLOBALannat

måndag 12 november 2012

Om hur jag blev GLOBALannat

Jag har nu arbetat på GLOBALscandinavia i drygt en månad och tycker att det börjar bli dags att berätta om hur det gick till när jag hamnade här. För det var ju inget jag visste drygt en vecka innan jag började här. Inte Lisa, som är Sverigechef och som anställde mig, heller. Lisa visste inte att hon skulle anställa en marknadsansvarig över huvudtaget den där småregniga fredagsmorgonen i slutet av september då vi sprang på varandra på Malmö Centralstation.
 
För att backa bandet lite så blev jag hastigt och (o)lustigt utan jobb i somras, då Malmökontoret på mitt förra företag lades ned. Att bli arbetslös mitt i sommaren är inget drömläge direkt, men jag kavlade så klart upp ärmarna och gjorde mig sökbar på rektyteringssajter, signalerade via LinkedIn och Facebook att jag letade nya utmaningar och screenade nätet varje dag efter jobb som skulle passa. Jag sökte ett antal jobb, blev kontaktad av ett par rekryterare och var även inne i ett par diskussioner med personer som jag skulle kunnat tänka mig att starta egen verksamhet med.
 
Men ingen av diskussionerna nådde hela vägen fram. Antingen fick jag avslag för att de hade hittat en bättre kandidat. Eller så blev det tydligt i diskussionerna att det inte var en perfekt matchning mellan företagets och mina ansatser. En utmaning då man har jobbat ett tag är att man hunnit få ganska klart för sig vad man trivs med och vad man kan stå för. Då undertecknad är väldigt värderingsstyrd och har väldigt stor fokus på levererad kvalitet, kundupplevelse och positiv ledningskultur är det inte helt lätt att hitta den organisation där man kan se sig själv arbeta många år framöver.

 
För att slippa ta ett förhastat beslut hade jag två ”extraknäck” medan jag sökte jobb. Genom att inte vara helt borta från arbetsmarknaden slapp jag bli desperat, och kunde fortfarande vara ärlig i de diskussioner jag hade med potentiella arbetsgivare och samarbetspartners. Ett av extraknäcken var att hjälpa ItrimTriangeln lite med deras marknadsföring, och en del i detta var att ibland dela ut flyers på Centralen i rusningstid.
 
Och där stod jag alltså och delade ut flyers, vid halvåttasnåret den där gråa fredagsmorgonen, då jag fick se ett bekant ansikte. Det var Lisa Åhlén, Sverigechef på GLOBALscandinavia, som hade hoppat av tåget från Perstorp och var lika pigg och pratsam som alltid. Lisa och jag lärde känna varandra för tre år sedan, då vi satt med i samma BNI-nätverksgrupp. Sedan dess har vi lunchat någon gång i kvartalet och diskuterat möjligheter och utmaningar med försäljning, ledarskap och annat roligt och viktigt i jobbet.
 
Det var säkert ett halvår sedan vi setts sist, och trots morgonstress pratade vi ett par minuter. Lisa berättade hur bra det gick och hur mycket de hade att göra på GLOBALscandinavia. Jag å min sida hade ju inte en lika rolig historia att berätta – det är ju aldrig roligt att prata om att man är i en tuff period i sitt liv, men samtidigt är det ju genom att berätta för sina kontakter som möjligheter kan skapas.
 
Det var då Lisa sa det oväntade (jag tror nästan att hon själv blev lika förvånad som jag): ”Men du, jag behöver ju precis en sån som dig!”. För att göra en kort historia ännu kortare träffades vi på måndagen för en diskussion om vad tjänsten skulle innebära mer exakt, och ett par telefonsamtal och mail senare hade jag min första arbetsdag den 1 oktober, drygt en vecka efter att vi av en slump träffade på varandra på stationen.
 
Och nu har jag världens bästa jobb. Jag jobbar för ett genuint och välrenommerat företag, som på många sätt är en föregångare inom branschen. Jag jobbar i ett företag som har fokus på kunder och kvalitet, men också på hållbarhet och CSR­-frågor. Jag har en chef som jag känner sedan ett par år tillbaka, och som jag vet att jag kan ställa upp för i vått och torrt. Och jag har helt fantastiska arbetsuppgifter; jag gör nu allt det där jag i tidigare roller har velat lägga tid på, men som alltid kommit i sista hand, och därmed inte blivit av…
 
Jag har gått från att ha en ständig stressklump i magen och dagliga kompromisser mellan kvantitet och kvalitet till att arbeta med kvalitet, kontakter, hållbarhet och utveckling på heltid – jag har blivit GLOBALannat. Lycklig slump eller ett resultat av många år av hårt arbete? Det kan man alltid diskutera. Men personligen tror jag på att man i längden förtjänar sin tur. J
 
 
 
 
/ GLOBALannat

tisdag 16 oktober 2012

Ge och ta

Jag har ibland föreläsningar om entreprenörskap för översättarstudenter. En punkt som jag alltid tar upp som viktig är att man måste ha ett nätverk, och att man måste hjälpa varandra i nätverket. Varför det är så har jag aldrig riktigt kunnat förklara. Jag är snäll, helt enkelt, brukar mitt svar bli när de vill diskutera det hela.

Det är visserligen sant, men det räcker inte riktigt, eller hur?

Under senare år har jag varit en flitig besökare i BNI, som är just ett nätverk för företagande. Vi lär känna varandra, lyssnar på vad de andra har att erbjuda och kommer med input. Mötena blir som professionella kafferep: Jasså, du är ute efter företag i Helsingborg som behöver städhjälp? Då kan du kontakta...

Giver's gain är ett annat sådant nätverk. Det verkar märkligt att de fungerar bara på grund av att människor är just snälla och vill dela med sig. Därför blev jag extra glad när jag hittade följande resonemang i boken Påverkan – teori och praktik av Robert B. Cialdini apropå vad han kallar för reciprocitetsregeln:

Regeln säger att vi ska försöka återgälda det som en annan människa har gjort för oss. I kraft av reciprocitetsregeln är vi förpliktade att återgälda tjänster, gåvor, inbjudningar och liknande.

På grund av det allmänna föraktet för den som tar utan att försöka ge tillbaka, är vi beredda att gå långt för att inte ses som en som skor sig, snyltar eller åker snålskjuts på andra.
Det handlar alltså helt enkelt om samvetet. Om någon har lånat ut en ordbok till dig en gång när du verkligen behövde den, då ökar sannolikheten för att du ska rekommendera denne någon när du får nys om ett översättningsjobb. Faktum är att du kan vara den girigaste och mest själviska person som någonsin funnits: om du bara spelar efter reglerna och har detta som strategi så kommer du att bli mer framgångsrik än du skulle ha blivit om du hade hållit all kunskap och alla kontakter för dig själv.

Ja, eller så kan ni bara vara snälla. Det funkar faktiskt också.





Bilden hittade vi här.

torsdag 11 oktober 2012

Ge liv åt ditt varumärke

God morgon,

Här kommer ett blogginlägg om hur man ger sitt varumärke liv. Klokskap som passar företag av alla storlekar!

tisdag 9 oktober 2012

Sagan om de rosa hörlurarna, del 2

Nu väntar ni er kanske världens historia om hur jag stormade in i butiken, slängde de rosa hörlurarna på disken och krävde min rätt, gärna med en läsplatta med bloggen på och ett avtryckarfinger farligt nära ett inlägg om hur galen hela kedjan är. Jag skulle komma ut ur butiken med ett par svarta hörlurar, i triumf. Springa ett ärevarv runt butiken, kanske. Utan att sladden skulle åka ur.

Så blev det inte. Ni förstår, de rosa hörlurarna växte. De sitter verkligen skönt, de har mycket bra ljud och om jag bara låter bli att springa med så yviga armrörelser så sitter sladden där den ska också. Förlåt, alla ni som vittrat blod. Men är det inte coolt ändå? Med sociala medier har vi fått ett helt annat förhandlingsläge. En missnöjd kund kan träffa på andra missnöjda kunder online och få butiker att skärpa sig. Det behövde inte gå så långt bara, med hörlurarna. Men jag ska handla vinterstövlar till min dotter i helgen, då ni!

fredag 5 oktober 2012

Sagan om de rosa hörlurarna del 1 – om kundnytta och sociala medier

Jag köpte nya hörlurar häromdagen. Eftersom jag ville ha svarta hörlurar av mycket god kvalitet och som passade just mina syften – de måste stå pall när jag löptränar – begav jag mig till en specialist. Det låter ju inte så svårt eller omöjligt?

Problemen började när jag förklarade vad jag ville ha. Helt plötsligt fanns det inga svarta hörlurar kvar i hela butiken! Jag frågade flera gånger, på olika sätt, men de var oåterkalleligen slut. De enda hörlurar som fanns till buds var ett par knallrosa, som säljaren själv kommenterade att de skulle en karl aldrig sätta på sig.
Jag sade, också flera gånger, att de var tvungna att vara extra robusta eftersom jag tänkte löpträna i dem. Eftersom jag hade mycket bråttom, eftersom jag aldrig hinner gå till stan, eftersom jag inte kan med att svettas ned min snälle stackars mans svarta Marshall-lurar en gång till och eftersom det nu inte fanns några svarta hörlurar köpte jag tveksamt de rosa hörlurarna. De var rätt dyra. Säljaren sken som en sol och började förklara, på långsam tjejiska, att hörlurarna hade en splitter och att jag nog skulle behöva en skruvmejsel för att få upp lådan. Varför jag ens behövde en splitter när jag bara tänkte använda hörlurarna på gymmet förtäljer inte historien. Kanske skulle en tjejkompis springa bredvid, i takt?

Att jag har översatt fler texter än jag vågar tänka på om just ljudteknik kunde han ju inte veta. Att tala långsamt med mig som om jag vore mindre vetande kunde han dock undvika. I vanliga fall hade jag sagt något ytterst tekniskt till svar bara för att se hans förbluffade min, men jag hade som sagt var mycket bråttom.

Dagen efter satte jag på mig lurarna och började springa. Hörlurarna höll två kilometer innan de började krångla. Det visade sig att man aldrig ska ha löstagbar sladd om man ska löpträna, eftersom sladden oåterkalleligen åker ur.

Ni kan kanske tänka er min ilska? På lördag ska jag gå tillbaka till butiken och försöka byta de här lurarna. För fem år sedan hade det slutat där: antingen byter butiken lurarna, eller så gör de det inte. Men idag, med sociala medier, går inte den gubben längre. Håll utkik efter Sagan om de rosa hörlurarna, del 2.
 
 
 

 

onsdag 3 oktober 2012

Hypnotisk ljus röst

Usch. Jag läste i Illustrerad Vetenskap om hur många pratar med extra ljus röst när de talar till barn. Jag har kommit på att jag pratar med marsvin, katter och ponnyer med exakt samma ljusa röst som jag använder till barn jag inte känner.

Det värsta är när jag använder den här rösten i min kommunikation med vuxna. Det har blivit värre sedan jag skaffade barn. Det sker inte ofta, mest när jag har att göra med människor som inte vill förstå mitt resonemang, som är stressade och måste lugnas eller när jag förklarar saker och inte tror att de hänger med.
Ibland har det gått för långt. Jag har hållt ordning på Bankomatköer med det ljusa utropet "Nej men nuuuu får ni prata med mindre bokstäver" och läxat upp en tant i simhallen som simmade vänstervarv: "Du ska ju simma åt aaaandra hållet! Såhäääär! Jaaaaa!"

Jag hade personligen blivit tokig av att talas med på det sättet, vänstervarv eller inte. Om ni tycker att jag alltid pratar med ljus röst och att det på något sätt skulle vara kännetecknande för mig så kanske det finns anledning att haja till? Eller så kan jag kanske sluta att ta notiser i tidningar så bokstavligt. Bara en tanke.


Småååå bokstäver! Fiiiint!


Bilden hittade jag häääär.


måndag 1 oktober 2012

Magdrömmar, handburgare och coollugn

Jag snubblade på en blogg som handlar mycket om folketymologi, som jag har skrivit om tidigare. Eller jag snubblade inte alls. Jag satt och okynnessurfade och hamnade här alldeles med flit. Folketymologi, var det ja. Ni vet när man tar ord som man inte riktigt förstår och gör dem skönare och mer lättfattliga: Pastor Ami-skinka (pastramiskinka), undervisitet, knarkoman, coollugn, handburgare, skär-kötteri (charkuteri)... ja, ni fattar.
Per Ledin, som ligger bakom bloggen, kallar detta för "nattuttryck":
"Alltså att vi spontant omtolkar ord på ett sätt som ger mer mening samtidigt som det nya uttrycket låter ungefär som det gamla."
Läs till exempel om orden magdröm, snörpligt och fördödande och säg sedan om ni verkligen tycker att förlagorna mardröm, snöpligt och förödande är lika bra? Särskilt fördödande gillar jag. Tack snälla Per.

Jag har själv ett uttryck som kommer från min dotter. Det har inte det minsta med ovanstående att göra, men mammacentrisk som jag är klämmer jag in det ändå (och du kan aldrig hindra mig): finkräktare. Som en inkräktare, fast fin. Som om -kräktare var ett eget ordled. Jag älskar tanken.


Nej, Finkräktarna. Ni har stavat fel.


 Av GLOBALTeresa

Bilden snodde vi med berått mod härifrån.

Vill godistillverkarna bara jäklas?

En gång i tiden beställdes det ett ursprungligen ganska stort lager marknadsföringsgodis hit till kontoret - små hårda karameller med vårt företags färg och logga på pappret. Tanken var såklart att karamellerna skulle användas i marknadsföringssyfte, till exempel vid kundbesök, mässor och dylikt. Förrådet var så stort att vi medarbetare på kontoret här i Malmö kände att det var riskfritt att ta en godis lite då och då. Påsen var ju så stor, och tog man bara en eller två i taget skulle det inte märkas.  Resultatet så här ett par månader senare är att de en gång så myckna karamellernas antal numera är kraftigt decimerat. Mer än något annat beror det antagligen på den enträgna jakt på rätt karamellfärg – och därmed smak – som några av oss ägnar oss åt (skrev jag oss? Jag menar ”några av dem ägnar sig åt”). Svart är den mest åtråvärda färgen, röd begärlig men sällsynt, grön är helt okej. Men sen finns det två nyanser av brunt (obestämbar karamell-/kola-/mintsmak). Dessa sparas i regel på hög, förutom på vissa särskilt sockerkrävande eftermiddagar då till och med den bruna sorten slinker ned.
Det finns flera trick att ta till för att hitta rätt sort – att gräva extra långt in i påsen (tyvärr mindre effektivt än man skulle kunna tro), att syna karamellen mot ljuset (ganska effektivt) och att undersöka papprets vidhäftning mot karamellen (de svarta är ofta lite klibbiga). Dessa smarta metoder till trots är det förvånansvärt svårt att få tag på en svart karamell, och statistiskt sett orimligt lätt att få tag på en brun, vilket måste betyda att de bruna är betydligt fler till antalet.
Och nu är vi äntligen framme vid rubrikens fråga. Varför lägger godistillverkare alltid i flest av de äckliga godisarna? Är det för att jävlas? De goda (till exempel röda vingummin, vita gummibjörnar, rosa Mentos-pastiller – alltid är de färst) borde ju kosta exakt lika mycket att producera som de mindre goda.
Bara för det har jag under tiden som jag har skrivit detta fått TVÅ svarta karameller. Betyder det att det här blogginlägget är helt överflödigt? Förmodligen.

GLOBALLina
På jakt efter det svarta guldet

torsdag 27 september 2012

Det bästa av två världar

Att göra mer för samhället och samtidigt växa som företag, är det möjligt? Det är det inom ramarna för CSR. CSR står för Corporate Social Responsibility eller socialt ansvarstagande på svenska. Vi samarbetar med Malmö Företagsgrupper, Rosengård stadsdelsförvaltning, Näringslivskontoret och Malmö högskola, med stöd från Europeiska Socialfonden. Projektet går ut på att de företag som deltar ska fokusera på samhällsnytta och samtidigt gemensamt skapa tillväxt. Vi är18 företag som deltar i projektet och vi har under våren genomgått en analysfas. Nu startar de utbildningar och insatser som krävs för att vi ska lyckas nå vårt mål! 

Du kan läsa mer i den här pressreleasen.


Bilden lånade vi härifrån.

onsdag 26 september 2012

Välgörenhetsöversättningar

Ibland tar vi uppdrag som inte ger ett öre, men som i stället gör gott i hjärtat. Den här gången var det en kvinnojour som behövde få korta informationstexter översatta till fem olika språk. Vi tog oss självklart an uppgiften.

En som har varit med och hjälpt till den här gången är Hande Isik från IB Profilreklam. Tack så mycket för turkiskan, Hande! Skulle du också vilja hjälpa till? Om du har ett andraspråk som gärna är lite udda får du hemskt gärna höra av dig till oss. Då och då får vi lite udda förfrågningar, och vi vill så gärna kunna hjälpa.


Jo, vi vill ju inte vara smetiga. Bara hjälpa. Därav det bokstavliga hjärtat.


Bilden lånade vi här.

måndag 24 september 2012

Nog är saken biff alltid

Det kanske verkar som om hela världen och hennes moster har blivit vegetarianer och veganer. Det är lätt att tro när det dyker upp vegetariska alternativ på lunchrestaurangerna och den lokala mataffären har alternativa proteinrika livsmedel som mjölk, pålägg, ost och glass av bland annat sojabönor, gluten, havre och ris. Men vi är inte så många ännu (jag är alltså inte bara översättare, utan även vegan). I Sverige är det färre än 4 % av alla som äter vegetarisk kost och det är inklusive personer som även äter fisk ibland. Och det är färre än 0,5 % som är veganer. Det är vi som äter av allt det andra som inte kommer från djurhållning (alltså inte något kött, några mejeriprodukter eller ägg). Att äta kött är alltså fortfarande en självklarhet för de allra flesta och ibland undrar jag hur det kommer sig. Det är naturligtvis till stor del ett arv från den tid då allt kött kom från djur som jagades och slaktades i trakten. Gamla traditioner som till och med har satt sina spår i hur vi uttrycker oss. Det är inte omöjligt att säga följande på svenska:

Nu är det kokta fläsket stekt! Sluta skrika som en stucken gris! För mig är det ju hugget som stucket men om vi inte tar ett beslut nu blir det varken hackat eller malet.

Hugget som stucket verkar visserligen komma från tyskan och handla om fäktning, och hackat eller malet handlar nog ursprungligen om att mala sädeslag men båda uttrycken ger associationer till slakt och köttberedning. Många är uttrycken som finns kvar från bondesamhället och de betyder nog mer för oss än vad vi tror. Vi saknar inte kon förrän båsen är tomt. Allting har en ände och vegankorven har två den med. Även om det idag är fler som tycker att den biff som saken är ska vara vegetarisk så fungerar uttrycket alldeles utmärkt som det är.  

Den här julskinkan är vegansk och kan inte rymma.
GLOBALAnna
Bilden har vi lånat härifrån.

torsdag 20 september 2012

Höstvisa

Nu när temperaturen sjunkit under 15 grader och hösten ligger i luften på allvar känner jag, i egenskap av GLOBALscandinavias mest sentimentala medarbetare (det är bara jag som med en tår i ögonvrån skickar rundmejl till kollegerna med mina finaste sommardikter), att det är min plikt att dela med mig av den finaste av hösttexter, nämligen Tove Janssons Höstvisa. Läs och njut – det är så förtvivlat vackert (nämnde jag att jag är lättrörd?)
GLOBALLina

Höstvisa

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Text: Tove Jansson
Musik: Erna Tauro


Den ensliga bilden hittade vi här.

onsdag 19 september 2012

Huset fullt


Efter många turer fram och tillbaka står det nu klart att GLOBALscandinavia ska flytta. Vi har helt enkelt växt ur våra lokaler. Just nu sitter det projektledare bakom  receptionsdisken och översättare här och var bakom dörrar. Det enda som räddar oss är att vi har ett antal översättare som är föräldralediga just nu. 

Ändå får jag känslan av att det här är lugnet före stormen. Vi flyttar inte långt – bara tvärs över gården – men ändå är det tusen grejer som behöver komma på plats. Häromdagen höll vår chef Lisa ett möte med "våra" frilansare som såg ut att gå bra (se bilden). Sedan är det bara att fixa resten! Vi kommer att rapportera om flyttens vedermödor och förhoppningsvis glädjeämnen. Nu börjas det!



tisdag 18 september 2012

Det är inte jag som är galen

Som ni säkert vet vid det här laget är jag gift med en skåning. Han har i alla år använt sig av ett uttryck som jag var övertygad om att han har hittat på själv: att örla omkring. Jag har alltså inte ens googlat det utan slött förpassat det till Hitte på-avdelningen av min hjärna. Där ligger redan ord som arslig, snytoman, skrubblig och duktifant. Det är ord jag och min man tar till när inga existerande ord duger. Jag kallar dem även för o-ord.

Häromdagen fick jag ett mail från en professor vid Lunds universitet. Jag kan inte uttrycka min förvåning när jag läste att hon ämnade örla omkring utanför en föreläsningssal. Det var som om någon hade sagt att jag var en duktifant för att jag hade lyckats med något svårt. Allmän kaos och förvirring, alltså. Arslig kortslutning i min skrubbliga hjärna.

Jag googlade örla omkring precis, och fick till min lättnad se att det inte är ett särskilt vanligt uttryck. De två översta träffarna kommer från "Glömda ord". Vissa träffar hävdar att det är ett helt skånskt uttryck. Bra. Då flyttar jag det från Hitte på till Skånska uttryck i mitt privata mappsystem. Duktifant stannar där det är.

Pellefant eller Duktifant?



fredag 14 september 2012

Pet redan i koltåldern

Jag är inte bara översättare, jag är mamma också. Min vardag består av dagislämningar, prepositioner, meningsbyggnad, blöjbyten, kokt spaghetti under strumporna och stavningskontroller huller om buller.
Ett tydligt tecken på att man har små barn (om man nu skulle ha undgått att märka det på annat sätt) är förbannelsen att ständigt ha en barnvisa på hjärnan. Ett konstant imse-vimse-spindel-nynnande i huvudet, gärna dygnet runt. Och på motsvarande sätt är ett tydligt tecken på att man jobbar med språk att man inte kan låta bli att fastna i olika språkrelaterade bryderier, oavsett sammanhang. Ni fattar kanske vart jag vill komma. När jag häromkvällen låg och nynnande mig själv till sömns med Blinka lilla stjärna slog det mig plötsligt: Blinka lilla stjärna där, hur jag undrar var du är.... – vänta nu, hur har den här översättningen kunnat slinka igenom? HUR jag undrar var du är? Det kan ju inte räknas som annat än en direktöversättning från engelskans how I wonder where you are, som väl ändå snarast borde motsvaras av SOM jag undrar var du är? Nu undrar jag hur många år det är lämpligt att vänta innan jag upplyser min son om felaktigheten? Eller bör jag nöja mig med en tyst bojkott av Blinka... ?
Nåväl, om ett par år kommer imse vimse spindlar och blinkande stjärnor troligen inte längre att vara en del av min vardag. Jag hoppas bara att jag inte innan dess tvingas upptäcka att imse är på väg uppför tråden med fel preposition eller att björnen sover björnen sover i sitt lugna bo när björnar kanske i själva verket sover i gryt. Eller nåt.

En till synes oskyldig stjärna
 

GLOBALLina

torsdag 13 september 2012

Icke-speciella sojabönor

Vissa lunchdiskussioner är bättre om man inte har.

Jag satt och käkade edamamebönor, och en kollega undrade lite försynt hur man uttalar "edamame". Ja, som edamamm, sa jag, och fortsatte att käka. Tills allt kändes fel i munnen. Om nu edamamebönor kommer från Japan är det väl inte rätt att uttala namnet på franska? Jag tog min tillflykt till Google som vanligt, och såg att engelsmännen uttalar det "edamamei". Sedan snubblade jag över följande sida med två olika uttal: edamamm och edamamei. Jaha. Förvirra mig bara.

Jag orkar inte ens leta efter det japanska uttalet. Risken är att de uttalar det på ett fullkomligt bisarrt sätt och att jag inte kan upprepa det i mitt svenska lagomlunchrum utan att få rykte om mig att vilja vara speciell. Det vill jag faktiskt inte ens vara. Jag mörkar. Jag fegar ur och uttalar det som "sojaböna" i stället. Eller tar med mig pannkakor till lunch i fortsättningen.


Sojabönor, vännen. Sojabönor.
Bilden snodde vi härfrån.

tisdag 11 september 2012

Ljugarbänkar

Sveriges vackraste landskap, Skåne, har många pärlor, och har man tid att ta en sidoväg kan man göra helt fantastiska upptäckter.
Som häromdagen under en biltur på Österlen. En avstickare till orten Brantevik ledde till denna överraskning, nämligen Sveriges längsta ljugarbänk!
Till alla ordentusiaster, är det någon som känner till etymologin bakom ordet ”ljugarbänk”? Kommer det från litteraturen?
 GLOBALElin


måndag 10 september 2012

Henkatten

Vi blev med katt. Det är en kärlekshistoria som sträcker sig från den dagen då jag hittade henom under en bil, hungrig och argsint, till idag, när min man inte nändes dammsuga så länge hen sov på vår säng. Vi går som på äggskal.

Hela huset har engagerat sig i kissen nu. Dagligen träffar jag på grannar som ger mig en liten pusselbit till hens förflutna. Hen har inte haft ett lätt kattliv förstår jag, och det är väl det som gör det så svårt att grabba tag i henom och ta reda på en gång för alla om det är en hankatt eller en honkatt.

Vi var övertygade om att hen var en hon, men våra grannar är övertygade om motsatsen. Själv håller sig kissen på armlängds avstånd. Minsta ansats från mig att vända på henom, att peta undan svansen eller att smyga mig på henom bakifrån möts med misstänksamhet och klor. Det är inte en kisse som låter sig grabbas tag i. Och jag har ärligt talat bättre saker för mig än att sköta själva grabbandet. Som att blogga, till exempel. Om att jag inte nänns.

Förr eller senare när vi har arbetat upp lite tillit ska vi ta med henom till veterinären för en besiktning, och då får vi alldeles säkert veta. Veterinärer är bättre på att grabba tag. Själv kan jag bara titta på språket. Det är underbart att ha en henkatt. Och det är underbart att det finns ett ord som hen. Tänk bara så utomordentligt knölig hela benämningsprocessen hade blivit annars? När folk frågar, och de gör de ofta, behöver vi bara säga DET ÄR EN HENKATT, och så är det bra med det.


Katt X.

onsdag 5 september 2012

Glasspaus med vinnaren i BADKRUKE-tävlingen

Ibland har vi roligare än annars på jobbet. Som i fredags när jag och Lisa klev uppför trapporna till Moll Wendéns Advokatbyrå fullastade med glass till vinnaren i vår roliga BADKRUKE-tävling.

Och mycket riktigt: där satt de ju, ett tjugotal anställda, och väntade på sin glass i en fantastiskt vacker matsal. Pristagaren själv, Helena Nord som är Marknadsstrateg, åt sin välförtjänta glass medan vi pratade om allt möjligt. Hur Helena kom fram till vinnarbidraget SWIMP håller hon fortfarande för sig själv, men hon hade genast förslag på nästa tävling. Kanske kan vi ha en rimtävling eller en limericktävling inför jul? Jag och Lisa fick känslan av att det i så fall inte var för sista gången vi satt där i den K-märkta matsalen.

Under vår gemensamma fikapaus fick vi reda på att en av deras anställda kan japanska och vi pratade om översättningar och marknadsföring i allmänhet. Vi kom fram till att marknadsföra en översättningsbyrå har sina likheter med att marknadsföra en advokatbyrå: det är inte schampo vi säljer direkt. Vi har båda klienter som anförtror oss viktiga delar av sin verksamhet och som man inte kan nå med rabattkuponger eller klippkort. Förtroende, tillit och kontinuitet är kärnvärden som vi måste kunna förmedla. Och så förstås ha roliga språktävlingar då och då.



Helena Nord



måndag 3 september 2012

Polisen på arresteringshumör

Nu blev jag så inspirerad att jag var tvungen att skriva ett snabbt inlägg apropå en kommentar från Margareta i ett tidigare inlägg. Jag borde inte, för jag har mycket begränsad tid nu på morgonen, och jag måste hinna tvätta mitt hår också. Ser ni mig i slokande frisyr så kan ni alltså utgå från att jag var tvungen att blogga. Allt för språket. Allt.

Ni minns säkert hur jag tjafsade om användningen av ordet "salsasås" och tyckte att det var en styggelse att säga "sås" efter ett ord som betyder just "sås". Margareta påpekar klarsynt att hon inte ens säger "cd-skiva". Haha. Jag tror att jag har funnit min överman!

Margareta, du är den här veckans språkpolis. Och det är en ära! 




Bilden hittade vi här.

Tänk vad enkelt det är

Tänk vad enkelt det är att skapa glädje både för sig själv och andra. I fredags satt jag som vanligt på tåget och funderade över vad mina viktigaste punkter för dagen var. Bredvid mig satt en familj med stora resväskor . Vad härligt det såg ut! Semester på gång. Mamman och pappan satt och småpratade lite kring packningen. Har vi verkligen fått med oss allt? Allt verkar vara med när mamman plötsligt kommer på att hon har ett kuvert i sin hand. Ett kuvert som egentligen skulle legat i en av våra gula postlådor i Sverige. Och de som är på väg till Kastrup.
”Det var lite sent påtänkt” kommenterar mannen. ”Vad gör vi nu då?”
Kort därefter passerar tågvärdarna för att kontrollera våra biljetter och mamman passar på att be om hjälp. Den trevlige tågvärden hade gärna hjälpt till men tyvärr de har riktlinjer från sin arbetsgivare att rätta sig efter. Då får jag en idé. Jag kan så klart hjälpa till. Jag berättar för mamman att jag passerar en brevlåda på väg till jobbet och att jag gärna tar med hennes kuvert. Den glädjen och den tacksamheten jag fick tillbaka kan man inte köpa för pengar. Inte nog med att mamman blev glad. Jag blev själv lika glad. Tänk vad härligt det är att göra en god gärning!
GLOBALLisa

Snälltåg!

Tågbilden hittade vi här.



onsdag 29 augusti 2012

En busschaufför, det är en man med glatt humör

Man får det inte roligare än man gör sig, heter det ju. Jag fnissar fortfarande gott åt de två förbättrade skyltarna jag såg när jag åkte buss häromdagen. På den första skylten, som var en vanlig busshållsplatsskylt, hade någon skrivit till med rödpenna:

                                            Buss 177: Highway to Hell.

Och så såg jag denna finurliga ordlek när jag äntrade treans buss:



Någon har helt enkelt klottrat dit bokstäver så att det står "MANEN" och inte "MAN". Och undertill syns MAN-loggan som är ett lejon. Liiite kul var det allt.



tisdag 28 augusti 2012

Veckans slarvord: klinkers

Vi inleder tisdagen med att dricka kaffe och titta närmare på ett svenskt ord som jag tycker att man använder lite slarvigt, nämligen klinkers.

Man säger det sällan i singular: ett klinker, utan som "klinkers" oavsett hur många klinkers man menar. Det är väl det som gör att ordet ständigt dyker upp och lämnar irriterande spår på min språkradar. På engelska är det inga problem att säga "clinker" i singular. I SAOL står det  visserligen "klinker", men jag har en tydlig känsla av att ingen skulle uppskatta om man började använda ordet rätt.

Ordet har fått samma lite bonniga uttal som "akscher" (aktier): "klinkesch". Betydelsen av detta klinkesch är lite svävande, åtminstone i folkmun. Ofta säger man klinkesch när man egentligen menar helt vanligt kakel. Man kanske tycker att klinkesch är lite finare?

Jag har lagt klinkers i samma låda där jag redan har lagt Dior-parfymen Poison. Parfymnamnet uttalas nästan alltid på engelska, vilket är helt ok, eller på halvdan franska. Eftersom poison väldigt lätt blir poisson om man inte är noga med ett ordentligt tonat s-ljud och poisson betyder fisk bara sluter jag öronen automatiskt om det någonsin kommer på tal. Som om det aldrig hade hänt.


Kakel- eller klinkeschfisk?

Bilden hittade vi här.





fredag 24 augusti 2012

Äntligen! Vinnarna i BADKRUKE-tävlingen har korats

Det har varit svårt. Vi har skrattat, läst, och skrattat lite till. Vi har tjafsat lite inbördes om vilken översättning som är mest kreativ och rolig. Och sedan har vi skrattat ännu mer.
 
Vi pratar så klart om vinnaren i årets sommartävling från GLOBALscandinavia. Uppgiften var att översätta ordet BADKRUKA till engelska, och det har ni klarat med råge.

I den mycket tuffa konkurrensen vann Helena Nord, Marknadsstrateg på Moll Wendén Advokatbyrå. Hennes kanonförslag var:

                                                                 SWIMP

Juryns motivering lyder som följer:
”Ett synnerligen kreativt och nyskapande ord som lyckas fånga andemeningen i det svenska uttrycket ”badkruka” perfekt: blandningen mellan ”Swim” och ”Whimp”. ”
 
Det är ju klockrent! Hatten av, Helena. Du har kommit på ett ord som är så bra att man inte skulle ha något emot att kallas det ens en gång. Här vill vi passa på att tacka Jacob Wiberg, Art Director på LRF Media AB också. Hans förslag SWIM WHIMP var nästan lika bra.

Andra bra förslag var, utan inbördes ordning:
 
WATER WIMPY
CHICKEN FUNK
BATH BELLY
SWIMMINGPOOL CONTAINER
POT SWIMMER
FROZEN DUCK
SEASIDE CHICKEN
YELLOW-BELLY-SWIMMER
SWIMCHICKEN
BATH COWARD
POOL-POLTROON
BATHPOT
BATHING JUG
BATHTUB
DIPCHICKEN
CHICKENDIP
 
Vi gillar den sprudlande kreativiteten i förslagen och kan egentligen knappt vänta tills nästa år när vi kör en ny tävling. Tusen tack till alla deltagare!
 
 

torsdag 23 augusti 2012

På en skala mellan 1 och 10...

Nu har jag snart varit i ett halvår på GfK, och självklart sätter det sina spår. Vad GfK gör bäst är att ta reda på exakt hur människor känner inför produkter och företeelser. Jag sitter ju på översättarsidan, och efter att ha översatt ett stort antal frågeformulär känner jag att tänkesättet biter sig fast.

Symtomen visade sig en förmiddag när jag hade köpt en helt ny typ av choklad. Jag gav min dotter en bit, och undrade sedan vad hon tyckte. Hon sade att chokladen var "god", och jag kände att det inte var ett tillfredsställande svar. Något kliade. Jag ville helt plötsligt veta hur god hon tyckte att den var, om den var tillräckligt knaprig, om den var söt, om det var tillräckligt mycket nötter i den, om chokladbiten kunde sägas motsvara förväntningarna hon fick från omslagspappret.

Jag berättade för min kollega Violeta Costa Freté om mitt omedvetna GfK-tänk, och det visade sig att hon inte bara kände igen sig, utan att hon hade anammat det i mycket högre grad än jag. Hennes familj har nu vant sig vid att få ange allt i skalor mellan 1 och 10, från middagspreferenser till lördagsaktiviteter. Fast hon säger att när de ska ange i vilken grad de gillar varandra i familjen på en tiogradig skala så är rätt svar aldrig 10. Rätt svar på frågan hur mycket man gillar en familjemedlem ska vara "Så mycket att det inte ens ryms i en skala".

Fast vi klarar i ärlighetens namn det också. Formulären brukar nämligen ha alternativet "Annat".

Förresten, alla underbara deltagare i vår BADKRUKE-tävling: idag faller den yttersta domen, och vinnarna kommer att publiceras imorgon här på bloggen och på vår webbplats. Missa inte det!

Violeta i högform