Året var 1998. Jag var inbjuden på grillkväll hos bekanta. Följande utspelade sig i köket:
"Ja de ska bli gott med lite ANGTRÄKÅTT!" utropade en grillglad herre. Vi var ensamma i köket och jag hade efter stor tvekan till nåds fått börja göra salladen. Angrätkått. Så säger man inte, tänkte jag och fortsatte att skiva tomater efter instruktionerna. Innan jag visste ordet av öppnades köksdörren och en annan, lika grillglad herre kom in. "Här ligger ju köttet!" skrek han (de skriker alltid). "ANGRTRÄKÅÅÅT!" Så säger man inte heller, suckade jag inombords, medan jag fick en tillrättavisning för persiljan som var skuren och inte klippt. En kvinnlig uppstickare pep in: "Ja män ANGTRÄKÅÅÅÅÅ säger man väl", och så var den tröttsamma diskussionen igång.
Jag har 80 poäng i franska. Det är allmänt känt. Ingen kom på tanken att fråga mig. Jag tror inte att någon ville veta egentligen, bara få njuta av att just de förstod och kunde uttala entrecôte och smälla de andra i huvudet med just den unika kunskapen.
Jag kom att tänka på detta när jag semesterläste en mattidning hos frissan i veckan. Hur många inlånade matord som finns och som människor av kalibern ovan använder enbart för att briljera.
Jag snodde med tidningen hem i vetenskapligt syfte och skrev ned ett axplock av sådana ord: Raita. Coleslaw. Chipotle. Pommes Allumettes. Chimichurri. Salsa (märk väl att ordet "salsa" betyder just "sås", så det är fel att säga "salsasås". Vilket inte har hindrat någon.). Cupcake med frosting.
Vad är det för fel på att säga MUFFINS istället? Med GLASYR? Varför måste man försöka klä upp sina trista, torra muffins och få dem att bli något annat?
Det finns en sång om muffins. Jag varnar lite i förväg för att den innehåller svärord.