Jag känner mig kränkt.

I dag känner jag mig kränkt.

Jag har länge letat efter en anledning att känna mig riktigt Aftonbladet-kränkt, men tillfället har inte uppenbarat sig. Jag vill också stirra sammanbitet in i kameran, helst med min kränkta familj bakom mig. Nu när jag har tagit på mig offerkoftan kan jag konstatera att den är mjuk, varm och bekväm. Inte konstigt att den har blivit så populär.

Min anledning att känna mig kränkt är att mitt namn, Teresa, är totalt omöjligt att uttala på vårdcentraler och hos tandläkaren. Det spelar ingen roll att det står där, svart på vitt. De säger alltid Therese eller The-re-si-a. Jag har lärt mig att lystra till alla namn som avlägset påminner om Teresa. Och så känner jag mig härligt kränkt.

Jag inser ju att det finns människor som har verkliga problem med sina namn, nämligen de som har accentmissbrukare till föräldrar. De hade blivit glada över att bara ha ett litet problem som mitt. Där duger det inte med ett enkelt Therese. Accenter ser snyggt och lite märkvärdigt ut, så gödsla med dem bara: Thérésé, Therèsè, Theresé.

Det spelar ingen roll att accenter egentligen endast sätts ut av ren uttalsmässig nöd och inte av estetiska skäl. I den här gruppen passar även alla barn in vars föräldrar även har en originell stavning på barnens namn: Ceuwin, Cewin, Lijam eller varför inte lilla Thindra? Tur att offerkoftor även finns i barnstorlekar.

Alla som vill får en kofta

Koftan hittade vi här.