Jag fastnar ideligen på begreppen "stalka" och "stalkning"
när jag läser svenska dagstidningar. Vem bestämde att vanlig hederlig förföljelse
skulle kallas något så krångligt och osvenskt? När hände det?
Förlagan är givetvis det engelska stalking. Det skapar faktiskt bara mer problem om man känner till
det, för hur uttalar man egentligen "stalka"? Stålka eller
stall-ka? Vad kallas själva förövaren, är det en "stalkare" då? En
"stalkerist"?
Så här skriver i alla fall Wikipedia om fenomenet:
Förföljelsesyndrom, stalkning (av eng. stalking), är att tvångsmässigt smyga på och förfölja en annan person.
Stalkning ligger
helt enkelt fel i munnen. Ordet har inget ursprung som man känner igen i
svenskan, det går alltså inte att härleda det till något svenskt ord och på så
sätt förstå det. Vad var det för fel på förföljelse?
Just som jag satt och lät alla dessa tankar stalka mig snubblade jag på en sida som förklarade allt: http://hovsten.se/stalkning.html.
Aha. Titta här:
För det fenomen som här skall beskrivas saknas ett vedertaget svenskt ord. därför har det engelska ordet stalking ofta kommit till användning, liksom begreppet förföljelsesyndrom.
[stalk], det engelska ordet för "gå försiktigt, "smyga på ett byte". Den försvenskade versionen (godkänd av Catharina Grünbaum, språkvårdare i Dagens nyheter) har blivit stalka [stalk], stalkare [stalker], stalkning[stalking]. Svenska språknämnden föreslår det samma och att stalka bör uttalas så att det rimmar på halka.
Där ser man. Stalkning är alltså mycket mer exakt än bara
”förföljelse”. För att en stalkare ska vara just en stalkare och ingen vanlig
förföljare krävs om jag förstår saken rätt ett visst mått försåtlighet och
list.
Ett svenskt nyord ska alltså vårdas in i vardagsspråket. Vi tackar
Catharina Grünbaum för det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar