Älska UPS

Jag glömmer aldrig den dagen då jag hade tagit ledigt för att ta emot ett paket från UPS. De hade aviserat tidigare om att de försökt att leverera paketet, men att de inte kunde för att de saknade portkod. 

Jag skulle bara gå till skolan med min dotter. Jag ringde för att ge UPS-folket portkoden, sade mitt överdrivet långa och krångliga kollinummer, och jag lämnade en väl synlig fullmakt precis utanför dörren utifall de skulle komma när jag var borta. Jag gick till skolan, och när jag väl svängde upp bakom kröken såg jag en UPS-bil lämna mitt hus. Glad i hågen rusade jag uppför trapporna, och svor långa eder när jag insåg att fullmakten låg kvar utanför min dörr, och inget paket var lämnat. Jag ringde igen, sade mitt totalknepiga kollinummer och blev försäkrad om att det var någon annan i huset som fått ett paket, och att min tid säkert skulle komma. Jag blev lugn i tio minuter. Sedan kom jag på att jag ju kunde titta på paketstatus på Internet. Där stod det att UPS hade varit hos mig, inte haft portkoden och därför åkt sin väg igen.

Nu var jag vansinnig. Jag ringde upp dem, spottade fram mitt långa kollinummer och sade sedan sådant jag bara har hört på film. Jag skäms lite vid tanken, och är samtidigt imponerad över mig själv. Ni måste tänka in nivån av post-UPS-stress här. Och en enorm vilja att få mitt kära paket. Den stackars killen i andra änden sa att han skulle försöka ordna upp det hela, och att de skulle ringa mig sedan. 

Det är nu det verkligt intressanta kommer. På bara några timmar hade jag, en nästan enfaldigt snäll person, blivit förvandlad till en äkta näthatare. Jag tänkte nämligen skriva en jätteelak blogg och tillägna den UPS. Jag satt i köket med en kopp kaffe och tänkte ut formuleringar, den ena värre än den andra. Då ringer det en tjej. Hon jobbar uppenbarligen bara med knäppisar som ringer till UPS och säger fula ord. Hennes röst var otroligt vänlig och hjälpsam, och på bara några minuter hade hon förklarat att allt varit ett missförstånd och tagit all bitter ilska ur mig. Paketet skulle komma. Och paketet kom också, levererat av en vänlig farbror. Nu älskar jag helt plötsligt UPS.

UPS skötte det hela som fullblodsproffs. Vad händer då med företag som inte har ett specialteam som kan hantera riktigt arga kunder? Jag tänker på hur många näthatare som föds vid varje ofräsch toalett, vid varje snäsigt kundtjänstärende, vid varje gång tåget är försenat. Och så tänker jag att framtidens företag gör bäst i att headhunta UPS-tjejen.

Lilla My + Internet = bäva, företag!