You're fired!

När jag var 16 år packade jag väskan och åkte till USA, till Elisabethton i Tennessee närmare bestämt. Där skulle jag gå på high school i ett år och det var en dröm som gick i uppfyllelse. Jag älskade allt som hade med USA att göra, filmerna (Pretty in Pink, Dirty Dancing, Can’t buy me love m.fl.) språket, maten, ja allt. Månaderna innan flyget lyfte övade jag på engelskan – det gick till och med så långt att jag började tänka på engelska. Fortfarande, idag, 20 år senare älskar jag det engelska språket och använder det ofta (lite för ofta) i mitt dagliga språk. Inte för att jag måste utan för att det finns så många uttryck och ord som jag tycker saknas i det svenska språket. Brukar ofta säga att jag måste sluta med det, sluta använda amerikanska slanguttryck i tid och otid, vem tror jag att jag är? Ett 16-årigt popsnöre istället för en mogen 37-åring? Funderar ofta på hur omvärlden uppfattar mig när jag slänger iväg ett ”what’s up?” i tid och otid.

Kishti Tomita, som satt i den allra första Idoljuryn, blandade svenska och engelska hej vilt och det gav mig alltid kalla kårar, men idag gör jag samma sak, det är som en sjukdom som bara blir värre. Är det en slags regression undrar jag? Att jag faktiskt under tonåren, och speciellt under året då jag bodde i USA, fick bli vuxen ganska snabbt så att jag nu går tillbaka för att för att få bli tonåring igen? Tja, känns aningen långsökt men faktum kvarstår att jag blandar svenska och engelska hej vilt och det ger mig kalla kårar, är det så jag vill bli ihågkommen? Är det de associationer jag vill att människor i min omgivning ska koppla till mig?

Även om min kärleksrelation till USA har mildrats över åren så hänger språket kvar. På många sätt tycker jag att det är lättare att uttrycka mig på engelska och den mängd adjektiv som finns att tillgå gör det lättare att beskriva känslor. Utöver språket förundras jag fortfarande över de trender som skapas där och som rinner över till oss, förundras över ”kändiskulturen” och hur det går att göra TV av det mesta och hur vi här i Sverige har försökt, mer eller mindre framgångsrikt, att kopiera koncept rakt av. Top Model har väl varit en idé som har varit hyfsat framgångsrik. En annan serie, vars svenska version Rivalerna gick de allra flesta förbi, men vars amerikanska originalformat fick mycket större genomslag och som jag följde slaviskt under ett antal säsonger, var The Apprentice. Det är främst två saker man minns från den här reality show-satsningen: Donald Trumps hår (läs: överkamning) och frasen som fick avsluta varje avsnitt, You’re fired. Inte så att frasen i sig var ny, det vet vi alla, men den fick en sådan genomslagskraft och förvandlades till slang (vissa började prata om att avskeda sin flickvän/pojkvän istället för att göra slut) att herr Trump försökte ta patent på uttrycket. Hans önskan avskedades.

Så vad är det jag försöker komma fram till egentligen? Jag har pratat mycket om ord och fraser men har nämnt mindre om handling. Det kan tyckas i mina exempel att de ord vi använder är av största betydelse, att det är de som stärker våra varumärken, att det är företagens taglines som gör dem framgångsrika. Om det ändå var så enkelt. Orden vi använder har en innebörd, företagens taglines avger ett löfte, men det är handlingarna vi utför som visar om vi håller våra löften och om vi gör som vi säger. Om du väljer ett ord eller en fras som du vill bli förknippad med, vilka löften följer med på köpet? Håller du vad du lovar?

Till nästa gång, må bäst!

Hanna

Hanna Nordgren är 37 år och bor och arbetar i Malmö. Idag är hon marknadschef på Fortiva, men driver även företaget BrandYouWho?, ett företag som hjälper individer att identifiera och stärka sina personliga varumärken för att säkra professionell framgång. Hanna  gästbloggar på GLOBAL språkglädje, och hennes inlägg fokuserar på språk ur perspektivet personliga varumärken, d v s hur vi väljer att använda vissa ord och fraser och gör dem till våra egna.